Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 3. Storstrejken - 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
massaktion till en öppen revolutionär resning, en kamp
på liv och död, eller också ett återtåg för att med en
kortare front och i en väl befäst ställning fortsätta den
fredliga kampen med de bästa trupperna och på detta
sätt tvinga fienden till en hederlig fred.
Regeringen och arbetsgivarna hade fordrat obetingad
underkastelse. Civilministern vägrade medling. Den
till ett enda block sammansvetsade överklassen, som
under storstrejkens första veckor känt skräcken för
massornas seger isa blodet, krävde trygghet och
vedergällning. Endast genom att arbetarrörelsen
fullständigt tillentetgjordes, fackföreningarna krossades,
socialistisk propaganda förbjöds, agitatorerna inburades och
ledarna oskadliggjorda, skulle de, som nyss darrat
inför proletariatets resning, kunna erfara den känsla av
lugn och säkerhet för framtiden, den gottgörelse för
utstånden skräck, som de ansågo sig ha rätt till.
Men storstrejksledningen i Stockholm visade
tillbaka varje tanke på underkastelse. Till en hederlig fred
var man beredd, men underkastelse — aldrig. Förr
skulle man slåss till sista man. Detta obändiga trots,
denna sega beslutsamhet, denna levande känsla för
äran såsom förmer än allt annat, hur äkta svenska äro
icke dessa karaktärsdrag! Härtill kom också ett annat
svenskt lynnesdrag, hos ledande män särskilt
framträdande, att även i den svåraste situation handla utan
överilning, betänksamt och med framsyn. De unga
rebellhövdingarna fordrade, när svälten började oroa
massorna och faran för ett nederlag hotade, att
kampen skulle föras med hårdare och hänsynslösare vapen.
Hittills hade den väldiga striden fortgått i så fredliga
banor och under så god ordning, att en av regeringens
egna förtroendemän måst rapportera, att de eljest
vanliga byslagsmålen upphört, att de druckna blivit nyktra
och att säkerheten till liv och egendom i hela landet
var tryggare än förut. Ingen bonde hade förlorat så
mycket som en höna, ingen hökare ens ett bröd, hette
det i rapporten. Massornas självtukt var
beundransvärd, och den ordning de strejkande genom egna
ordningsmän uppehöllo överglänste vida den vanliga
po
286
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
