Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 4. De segerrika - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nan de voro färdiga, och då hade han stannat kvar,
legat på en soffa över natten. På senare tiden hade
han allt oftare stannat över. Han hade så gott som
flyttat in hos familjen Dybojs. Anna Dybojs såg gärna,
att han stannade. Det var icke utan, att hon höll sig
där Ivar var. Och Ivar var gärna i lag med Anna.
Allt mer sällan kom han hem till sin mor. Doris
sade ingenting, hon förebrådde honom inte. Åh, han
var ju snart vuxna karlen, han fick väl sköta sig själv
nu. Kanske hade han en flicka, tänkte mor. Men det
sved i hjärtat. Ju mera sällan han kom, desto värre
brände det, när han då äntligen kom någon gång.
Till slut var det, som om han glömt henne. Han
kom en minut och försvann. Hon klättrade högst upp
på åsen för att följa honom, när han åkte bort på
cykeln, Dybojs cykel. Åh, varför kunde han icke gå
till fots, så fick hon se honom längre. Gud, att det
skulle vara så svårt att vara mor, att skiljas från sitt
barn. Men hon välsignade svedan i hjärtat. Ja, det
fick gärna bränna, som om smältande bly runnit i
ådrorna. Den smärtan var kanske det enda minnet,
hon skulle ha kvar av sin son. Hon kunde väl ändå
begripa, att hon icke i evighet skulle kunna hålla
honom kvar.
2.
Ivar saktade farten på den frusna gångbanan vid
landsvägskanten. Han måste pusta ut. Vägen blev
knottrig och svår, hjulspåren gingo ända ut i
gångbanan. Han steg av cykeln och ledde den. Han såg
ut över nejden, som hösten erövrat.
Rönnbuskarna liknade röda moln, som släpade på
marken, björkarna stodo som fladdrande gula mantlar
mot skogsbrynet. Där lyste tre aspar som ett
brinnande grenljus framför en stuga, och vid horisonten
stodo några lönnar som brinnande skepp mot den
blå-grå himlen. En liten sjö sände in en vik, där säven
liknade en brun flossamatta. Nu flög en fågel upp,
10* — Den stora striden
297
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
