Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 4. De segerrika - 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligt att få ut hans säng, hur än fjärdingsmännen vände
och krängde — nej det gick inte. Länsman kom upp,
gav råd, mätte och svor — samma resultat.
— Hur fan har du fått in den, din rackare? sporde
länsman. Sumpen ställde sig oskyldig. Inte talade
han om, att han hade timrat ihop sängen inne i rummet.
Hela eftermiddagen gick, kvällen kom, sängen
vrenska-des lika besatt. Fjärdingsmännen svettades,
länsmannen svor, kronofogden blev allt längre i synen. Ta
sönder sängen? Nej, det förbjöd lagen. Därute hurrade
mängden hånfullt till hans ära. Historien om
Sum-pens säng hade gått från man till man. Till slut måste
Sumpens redan utkastade bohag bäras in igen. Ty så
sade lagen om en vräkning, som icke kunde fullbordas.
Rättsbetjänterna pustade ut omsider. Sumpen fick
ligga i sin trilskna säng, ensam i Nineve, med två
blanka hjälmar som vakt vid knuten. Men nästa dag togos
fönstren ur, och ett stycke av väggen sågades bort.
Den vägen kom omsider Sumpens säng ut på backen.
Ja, dessa vräkningar, halvt tragiska, halvt komiska,
hade blåst under elden. Så hade några småbarn hastigt
dött. Kvinnorna tisslade och tasslade: de hungrar fäll
ihjäl, ungarna, di djävlarna! Föräldrarna till ett av de
döda barnen hade inte fått ihop pengar till en
likkista. De måste svärta en margarinlåda! Det blev också
känt.
Ja, en gnista skulle vara nog.
Det var väl en vecka efter vräkningarna, som de
båda skarorna möttes på bron. Det var just den där
norrskenskvällen. Det bud Jussi skickat till den
ridande polisen, hade kommit tillbaka, och snart döko
ryttarna upp och togo ställning vid broändan. När
arbetarna sågo de ridande poliserna, sände Ivar bud till
klubbmötet. Hela klubben kom, med änkan Godou och
fanan i spetsen. Hon såg ut som en grånad Jeanne
d’Arc, där hon tågade fram, begjuten av himmelens eld
och omsluten av fanans röda veck.
Arbetarna på bron hörde, hur ryttarnas hästar
frustade och skrapade med hovarna i den frusna jorden.
Skummet från mularna stänkte på betsel och
munde
318
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
