Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 4. De segerrika - 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
väsentliga. När han kände sin stund nalkas, gick han
en morgon ned till Älgnäset vid stranden av den breda
älven och valde ut en klippa. Här satt han sedan dag
för dag och högg med värkbrutna händer in en
inskription: »Här vilar Sumpen. Må di, som gå honom förbi,
minnas hanses säng å int förglem, att Gud hjälp dom
som stri för en rättfärdig sak». Där vid stenen skulle
de lägga honom.
En som segern icke förmådde hjälpa var Dunsen.
Han led alltjämt av sin läkarboks alla sjukdomar, och
trodde, att varje dag var hans sista. Följaktligen
överlevde han alla andra. Men något ljusnade även för
honom livets besvärligheter. Hans duktiga hustru,
Marga, gick från ärepost till ärepost, blev ledare för
kvinnogille och kooperation, för nykterhetsloge och
barnkrubba, fick kommunala uppdrag av alla slag och
hann alltså icke med att träta på honom som förr.
Därför hade han lättare att slinka in till Skojars Per
och hans Susanna, få några sköna koppar kaffe och
andra lika goda medikamenter, känna sig glad och
glömma sina inbillade krämpor.
Men Doris Sikkas, vars tappra, trotsiga själ och
mörka stjärna lockat oss mest? Åh, mor Jugga kunde
svara på den frågan. Av alla de besynnerliga
gestalter och brokiga figurer vi mött i denna krönika från
livets landsväg, håller krönikören själv i all
anspråkslöshet före, att mor Jugga sett djupast in i
människohjärtat och kommit till den största klarheten. Och
mor Jugga hade kommit till den uppfattningen, att
Doris Sikkas var lyckligare än alla andra.
När Doris satt i arresten hos sin son efter slaget vid
Tuna bro kom den barske kommissarien, han med de
hårda vokalerna och den sorgsna blicken, för att tala
med henne. Varför satt hon där? Jo, hon skulle
aldrig lämna sin son i sticket. Skulle han i fängelse,
så skulle hon också. Han hade icke gjort mera illa än
hon. Båda hade de kämpat för rättfärdigheten, för
ett bättre rike. Var detta ett brott, så var hon lika
brottslig som han. Kunde socialismen bära hennes son
fram till att offra sig för sina kamrater, så ville hon
332
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
