Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 1. Efter nederlaget - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
liberala, vilkas tveksamhet och opålitlighet de funnit
bestyrkta under den stora striden. De gladde sig åt att
möta en förenad fiende, att i ett slag få krossa
motståndarna. De unga voro marxister, hade energiskt
tagit parti för Kautsky och Bebel mot Bernstein och
David, de tyska revisionisterna. De hade följt Guèsde och
Vaillant mot Jaurès och Millerand, i trots av att de
varit betagna av Jaurès mod och vältalighet. De hade i
Stuttgart och Köpenhamn, Internationalens heliga
synoder, slutit sig till Karl Liebknecht, Rosa Luxemburg
och de ryska emigranterna, som ännu starkare än
Kautsky, Bebel och Guèsde ville framhäva
socialdemokratins öppet revolutionära inställning. De stodo
också i livlig förbindelse med denna Internationalens
yttersta vänstra flygel. De ville icke veta av någon till
vänster om sig. De anarkistiska ungsocialisterna
betraktades som tillhörande ett annat fårahus, en kyrka
för sig.
De gamla fackföreningsledarna sympatiserade i ett
och annat med den unga fronten. De kände hos den
igen sina egna toner från åttiotalet. Men de ville icke
vara med om några äventyr. De ville icke riskera sina
sista trupper i någon ny generalstrejk. De varnade för
alla förhastanden. De tyckte att Verner Klyvare, den
tappre men besegrade stor strejksgeneralen, hade haft
rätt, då han riktat en manligt kärv maning till hela
rörelsen att fylkas, att uppge alla inre tvister och lägga
ned hela klassens samlade kraft på att åter skapa en
stor, stark och stridsduglig arbetarrörelse, ett
mäktigare arbetarparti än någonsin.
— Låt oss börja om från början, aldrig förtröttas.
Låt aldrig missmodet nedslå oss! Så hade denne man,
som Adrian Larsson och Klas Brand brukade likna vid
de tunga tyskarna, vid Fredrik den store och
Bismarck, sagt på det historiska A-salsmötet, och hans
ord hade framkallat ett så kraftigt bifall, att slutligen
hela församlingen spontant rest sig och sjungit
Internationalen. Även de unga hade instämt. Hogland,
deras ledare, hade under öronbedövande bifall stigit
fram och räckt Hövdingen sin hand till förbund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
