Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 1. Efter nederlaget - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en revolutionär armé. Han begagnade gärna militära
termer i sin agitation: socialismens soldater, partiets
diplomater, proletariatets officerare o. s. v. Han talade
om marskalkstaven, som varje socialist bar i sin
ränsel, om generalsepåletterna som vinkade den röda
ungdomen. Hans käraste läsning var Kautskys »Vägen till
makt» och Marx’ »18 Brumaire» och
»Pariserkommunen». Hans idoler voro Jeanne d’Arc, Cromwell och
hans järnsidor samt den franska revolutionens
generaler och diplomater. Han slukade all littetratur, som
stod att uppleta om medeltidens och nyare tidens
revolutioner. Han var sedan ungdomen en vän till
Hogland, var honom oskiljaktig, trodde med ett slags
fatalistisk övertygelse på sin väns historiska mission.
Knut Stålis var en avskedad metallarbetare, en tyst,
nästan sluten man, ansågs som en av Hoglands
klokaste kaptener. Han hade blott ett öga, men Kata
påstod, att han såg mer med detta enda än tre andra
med alla sina i behåll. Han var jämte typografen Elof
Crusius, metallarbetaren Frans Ernman och agitatorn
Hjalle Simonson ledare för ungdomsklubbarna i
Stockholm. Han syntes sällan, men hade ett finger med
överallt. Han talade sällan, men hans ord lågo på de
andras tungor. Han var vänligare än de flesta, men
också farligare för dem han icke tillhörde. Han var
obrottsligt trogen Hogland. Hoglands styrka var just,
att han kunnat kring sig samla en skara av i alla
väder trogna vänner och stridskamrater. Till dessa
hörde Stålis.
Karl Gilbod var ättling av en gammal vallonsläkt
från Dannemoraverken. Hans fäder hade son efter far
varit gruvmän och smeder. Han såg ut som en ung
Adonis, något blek men dock svällande av kraft och
energi, med ljusa ögon och mörkt vågigt hår. Han var
blott ett par och tjugo år, men redan en eftersökt
agitator, slagfärdig, okuvlig, en kraftnatur. Gilbod
hade en otrolig självtillit. Han åtog sig praktiskt taget
vilket uppdrag som helst. Han hade prövat på
åtskilligt, varit både resetalare, expeditör och vikarierat som
ombudsman i en fackförening, sedan han för några år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
