Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 1. Efter nederlaget - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Vi ha inte bruk för trötta själar i partiet — den
parollen hade Klas Brand nyligen gett ut på klubben
Revolt i dess historiska lokal nere vid Norrtullsgatan.
Lokalen låg snett emot det stora bryggeriet, som
kastade sin skugga över hela trakten och i mörkret
tycktes ruva på att sluka några små trettio- och
femtiotalshus i närheten alldeles som den där jätten, som
fordom mumsade på stugor och kyrkor.
Åh, det var icke att undra på att de unga tyckte att
det gick för sakta med uppbrottet för marschen in
i Kanaans land. Ty trots storstrejken voro de säkra
om seger, blott de komme till en ännu större
kraftmätning. Men partiets ledare sovo i sina tält. Ve över
de trötta själarna!
Efter den dråpliga konklaven på Stormfågelns
redaktion vandrade Kata hem till sin lilla kupa
nordligast upp på Västmannagatan. Hon repeterade, icke
utan gester och stora steg, de brev hon samma kväll
skulle skriva till rörelsens ledare, till sina gamla
vänner och stridskamrater från 90-talet, Hövdingen och
Klyvaren. Hon kände sig som en av Herrans profeter,
som talade till Judafolkets konungar, då de stodo i
begrepp att lämna Guds vägar.
Hon kunde inte låta bli att vika av in i Vasaparken,
denna pärla i Stockholms norra stenöknar. Det var
tidig junis sena afton med en klar blåvit himmel, en
sådan afton, som bär bud från bättre världar, som
knyter människan samman med sin moder jorden och
sin fader rymden. Syren och hägg blommade, i
fjärran domnade den stora staden till ro, det lät som ett
avlägset havs brus och stillnande böljeslag. Rätt som
det var stannade den vreda härjarinnan, drog en
häggren till sig, tryckte den som en fågelunge till sitt
hjärta, avbröt sin monolog om de sovande väktarna
på Sions murar och muttrade: Åh, du lilla
blomstergren, vad du är bedårande! Sedan fortsatte hon sin
väg, stannade då och då, slog den ena handen, knuten
som till strid, i den andra, eller hon strök under en
sats i det brev hon författade med en vid sväng av
högra handen. Det blev många och breda streck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
