Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 2. Familjen Gall och dess förhoppningar - 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
demokratiska ungdomsklubb, bärande det stolta
namnet Spartakus. Gall skickade, ehuru han icke gillade
klubbarnas oppositionella tendenser, alla sin barn och
alla sina bekantas pojkar och flickor in i
ungdomsklubbarna. Han var en av klubbarnas bästa
medlems-värvare. Han bar också hedersnamnet »Spartakus’
fader». Men han varnade alltid de unga i förväg.
— Uff, uff, gå nu inte och sprattla på sidan om
partiet. Håll er till Branting och mig, uff, uff. Det är
lätt att kritisera, men svårt att leda. Hurra och
väsnas kan alla, men uträtta något och välja rätt väg,
uff, uff, det är min själ inte så lätt. Uff, uff!
Vilket inte hindrade att både hans pojkar och
flickor samtliga blevo stormfåglar och gillade Högland
högt och rent, medan de läto sina ungdomliga färlor
gå över Hövdingen och alla de gamla pamparna i
påvekyrkan. Det hade hänt mer än en gång, att gubben
Gall blivit så uppretad under dispyterna om partiets
kurs och rörelsens taktik, om socialismens principer
och socialdemokratins mål, att han mörk som ett
oväder rest sig vid bordsändan i köket, slagit näven i
bordsskivan och jagat ut både pojkarna och flickorna.
Blott med otrolig självbehärskning hade han kuvat
sin lust att kasta även Ann-Kristin ut i farstun,
eftersom hon inte kom till hans bistånd och således i sitt
innersta måste ha vissa sympatier för »dessa
fördömda stormfåglar, dessa gamar från helvetet, som bara
äter och äter på våra ledare, tills de ligger där som
benrangel på ett slagfält, dessa som dock skapat vår
rörelse och lett oss som Moses och Aron ledde Israels
barn ut ur öknen».
Det var Galls stora och slutligen enda förhoppning
av vikt och värde, att han skulle få uppleva en
försoning mellan den gamla och den unga generationen
inom arbetarrörelsen. Hade han inte varit en så
bergfast principiell hedning — »jag är en förhärdad
hedning, hedning av princip, som övergivit kyrkan och
aldrig tänker dit återvända» — så undras, om han
inte bett till Gud att försona de stridande lägren. I
varje fall hade han anropat vår Herre att stå
Höv
72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
