Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 3. Stormfåglarna - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nar, hade ordet. Han såg ut som en skollärare, ögonen
något sneda, hans röst lät som ett Niagara. Han
dundrade, slog nävarna i bänkryggen, läste upp hela citat
ur Kommunistiska manifestet. Han var högfärdig
över sin marxistiska lärdom, prålade och dundrade
och utöste sig i vilda förbannelser över samhällets
sjukdomar. Han skildrade i drastiska liknelser sin
olyckliga barndom, återkom till nya Marx-citat och
slutade med en högtidlig ed att hämndens dag snart
var inne, då han äntligen skulle få se himmelen röd
av elden från de brinnande palatsen. Hans vilda tal
fyllde rummet som en dombasun, hans ord trängdes,
knuffades, bolmade som utspydda ur en krater. Den
sarkastiske sekreteraren drog sig i örat, stängde till
hörselgången med örsnibben, gjorde en grimas och
skrev i protokollet: Kamrat Gran, snabbtalaren,
citerade som vanligt Marx, profeterade eld och svavel över
Gomorra och basunade som en riktig elefant. Ernman
hade tidigare blivit varnad av ordföranden för sina
respektlösa och sarkastiska protokoll, men han
fortsatte lika fullt att klämma till de talare, som icke
behagade honom. Hans sekreterareskap var ju också
blott interimistiskt och påprackat honom mot hans
vilja; han tänkte, han skulle väl laga så, att han inte
besvärades vidare med det där knåpgörat, som inte låg
för hans röst. Och det fick han också snart erfara.
Men nu hade den låghalte plåtslagaren Melker Simson
ordet, stor, tung, en riktig bisonoxe i styrka och kraft.
Men rösten var mjuk, nästan vek. Han uppräknade
i kronologisk ordning alla militarismens synder. Var
och en var en dödssynd, som i bot krävde
militarismens liv; den store tunge mannen talade varmt, ur
hjärtat och utan åthävor. En det folkliga förnuftets
röst.
Där nere i salen satt Inga Klein. Orden, som flöto
ur talarens mun lämnade henne denna kväll oberörd.
Hon var borta, lustvandrade i skogen i sin nya
ros-prydda hatt, medan hennes blick följde ansiktena,
pojkprofilerna utmed bänkarna. Där satt Viktor Gall,
som velat kyssa henne och fått en örfil till svar, en
95
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
