Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 3. Stormfåglarna - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
präktig pojke men inte den som skulle komma att
erövra hennes hjärta. Profilen av Anders Odd, klubbens
charmör, vars diaboliska panna, sköna frisyr och
tjusiga blick kom oro och vånda åstad hos alla de unga
kvinnorna i klubben, dök upp. Hon såg på honom,
kunde inte låta bli. Han lämnade sin plats, kom och
satte sig hos henne, småspråkade, smickrade henne,
vitsade om talarna, nöp i hennes hand, kände på
hennes tyg, var idel solsken, lustighet och kvickhet. Hon
kom sig icke för att taga bort hans arm, när han lade
den vänligt vårdslöst kring hennes midja. Åh, hon
kände en viss triumf. Så eftersökt som Anders Odd
var av klubbflickorna, en rasande trevlig kavaljer,
kontorist och därför alltid välklädd, icke utan
anseende även bland de aktiva kamraterna, alltid villig
som han var att deklamera och stå till tjänst med
vitsar och rim. En smula lat när det gällde att studera
skrifterna, men en glad gosse, och sådana satte icke
minst klubbflickorna värde på. Herre Gud, det fanns
ju dock även annat i livet än diskussioner,
agitations-färder, socialistiska skrifter och röda bilar, annat än
militarism och möten, polis och lagparagrafer och
dåliga samhällen, som måste störtas. Inga Klein tyckte,
att Anders Odd var en kvick pojke, och hon tyckte om
kvicka pojkar.
Men hon hade också gått och tittat på Ragnar Berg,
den mörklockige, eldige metallaren från
telefonverkstäderna. En fanatiker, som just nu hade ordet. Hans
ögon glödde som eldkol, pannan välvde sig fram över
ögonen, de tjocka brynen möttes vid näsroten,
näsvingarna darrade, rösten darrade, handen som höll om
notesboken skalv. Han var upprörd ända till gråt, när
han talade om klassens frihetsstrid. Hans själ låg i
öppet ljus, hans blod brusade. Han förebrådde sina
kamrater, att de icke togo sitt arbete, sin strid så
allvarligt, som de borde. De kunde sitta och röka och
skratta, ehuru det gällde att förbereda den sista
striden. De kunde skriva resolutioner, men vägra
värnplikt ville de icke. Vore alla klubbister, som de skulle
vara, skulle de alltid sitta inom fängelsets murar som
96
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
