Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 3. Stormfåglarna - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lagarna bevisade det. Garin hävdade att tiden för ett nytt
krig nalkades och därmed revolutionen. Schlapnijev
förklarade, att de ryska arbetarna ville det.
Grandievski: bombernas språk har redan börjat tala. Bubrov:
min instinkt säger det. Tatjana Garin sade leende, att
hon såg det på himmelens stjärnor.
När ryssarna talade om revolutionen hade de högst
olika ansiktsuttryck. Skräddaren Solsky skrattade
gällt, förvred munnen, bredde ut armarna, nosade och
sög in luft, vittrade som ett skogens djur i morgonens
bleka ljus. Sara Mehron såg förklarad ut, blev lik ett
helgon, satt stilla med tindrande ögon. Kristevsky
jagade runt, dansade omkring som en liten rörlig, något
berusad djävul, en lycklig faun, som hämnden redan
kittlade i fingrarna. Mikael Garin log ett stilla leende.
Över den av sjukdomen sneda munnen drog leendet
fram som på ett barn, som legat sjukt och ser lekarna
hägra i det fria. Bubrov såg ut som en hungrig varg,
en svulten förhistorisk steppvarg, grov, ilsken,
vidunderlig. Ögonen gnistrade, slocknade, brunno igen,
speglade städer av glas och järn, väldiga, drömlika.
Speglade Volga, moder Volga, fri, lik ett hav,
brusande genom skogar och stepper, förvandlande dem till
paradisets ängder, till Babylons trädgårdar. Åh,
tårarna trillade, den store, grove Bubrov grät hejdlöst.
Mehron slutade att hosta, höll andan, de bruna ögonen
tindrade. Han lade handen på bröstet, satt stilla,
orörlig. Schlapnijev skrattade, en smula förläget.
Grandievski såg ut som en lysten jägare. Alagonev
förändrade icke en min, läpparna blevo blott smalare,
blicken mer fjärrsynt. Han såg ut som Gogols porträtt,
nej, nu liknade han Dostojevski. Hans ansikte
skiftade. Men han rörde icke en min. Tatjana Garin
dansade över golvet som en kaukasiska i dansen på
klippans golv, hon var röd och vit, hon var smärt och vig,
hon var en blomma från en fjärran dal. Endast Ivana
Gorev förblev sorgsen och skälvande. Fruktans demon
steg upp i hennes inre, hon ville le men vågade icke,
hon ville vara glad men kunde icke.
De reste sig upp och sjöngo en sång, tätt slutna till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
