Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 3. Stormfåglarna - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på Östermalm, i en våning på tolv rum och hade nyss
gift bort sin dotter med en adlig löjtnant.
Varje morgon spreds dessa underjordens gestalter
över staden, men var afton samlades de ånyo. Endast
fängelset och sjukhuset avbröt i regel vandringen till
Gamla stans härbärgen.
En grov karl ruskade Sven. Klockan var sju.
— Upp och ut!
Pojken föll gång på gång åter ner i bädden. Han
bad att få sova ut. Han hade inte sovit på flera
nätter.
Den grova karlen svor. Slutligen vräkte han Sven
ned i golvet. Pojken klädde sig och gick ut. Han beslöt
att icke återvända till detta näste.
Men på kvällen var han där igen. Han hade icke fått
något arbete, regnet piskade och blåsten pinade. Han
kom redan vid niotiden. Han längtade efter den
ruskiga sängen. Sova, sova. Oändligt ljuva sömn!
När han kom, sutto fyra av gästerna och spelade
kort. Rätt tysta. Inte mycket berusade. Den grova
karlen stod i förstugan med insyn till fyra av logementen.
Man kunde ta honom för en fångvaktare, en
djurtämjare, en slaktare. Gästerna spelade om de eländiga
kopparören, som intjänats eller hoptiggts under
dagen. Det låg en smula romantik i spelet.
— Det gör ändå, vad det kan, sa käringen, skulle
gifta om sig, muttrade Vargen och slog ut spader dam.
Vargen var en gammal uttjänt sjöman, Karl Munter,
född i Västervik. Västervik var världens skönaste stad,
tänk om han ändå finge dö därhemma. Inte för han
hade några anhöriga mer i livet. Men i alla fall, han
skulle ju ha ett hem. Han hade opererats i läppen och
såg ut som ett rovdjur. Därav namnet.
— Det var mej en hårdspelter djävel, sa klockarn
om psalmen! Kungen duger!
Det var gubben Gustafsson. Han hade tur i kväll.
— Sistan går, sa bonn, när skithuset brann.
Hamnkarlen Lüdecker, kallad Vasatrissan, kastade
sin sista tvåöring på sängen.
Sven Brynja hade gått till sin säng. Från den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
