Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 3. Stormfåglarna - 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den gamla stridbara andan formera sin framryckning
efter terrängens nya växlande förhållanden. D. v. s.
antaga en rörligare, smidigare krigskonst för att
lättare kunna besegra fienden. Den rustade, sluge
fienden.
Under brusande bifall lämnade Hövdingen
talarstolen. En storm svepte fram genom salen. Även
läktarna applåderade, dessa läktare, som eljest helst
applåderade oppositionen. Ack, dessa läktare! Hur ofta
skakade de icke av ursinniga protester mot ledningens
eftergifter? Läktarpubliken var som berget i
konventet: den kände blott glädje och lust i anfallet, i den
vinande piskan, i den jäsande oron. Men nu var den
yr av jubel, ty Hövdingen hade slutat med en fanfar
till ny strid mot klassfienden, talat om att varken ro
eller rast skulle partiet veta av, förr än den härskande
reaktionen störtats. Endast Hogland satt stum med en
besynnerlig glans i de bistra, bruna ögonen. Även
stockholmsbänken satt länge stum, men revs med
genom läktarnas våldsamma larm. Greve Landau
formligen dansade av förtjusning. Ack, denna kongress,
som man sagt, att oppositionen skulle behärska, att
vänstern, att berget erövrat vid valen inom
arbetarkommunerna, åh den hade ju redan kapitulerat. Ingen
kunde motstå Hövdingen. Han kunde leda partiet vart
han ville.
Den myndige skolmästaren skyndade fram att
skaka Hövdingens hand. Mäster Thor nickade, sken.
Munken lät huvudet sjunka mot bröstet, han var
överbevisad. Greven svansade som en apa kring den
väldiges ben. Lukas gick över Rubicon; hans sista
motstånd var brutet. Norrlands apostel strök en tår ur
ögonvrån.
Men som huggen i sten, utan att röra en muskel,
tung och stark som urgrunden i den svenska jorden
satt Klyvaren vid ordförandebordet. Han lät det
susande bifallet storma ut, slog klubban i bordet och
dagordningen hade sin gång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
