Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 4. Arbetarkongressen - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gen, häradshövdingen, justitierådet. En av Justitias
och Stockholms stads främste. Driven av ett
osläck-ligt rättfärdighetskrav hade han vandrat tvärs igenom
partierna från höger till vänster och befann sig nu,
den grånade ättlingen av en trehundraårig
konservativ präst- och domaresläkt, på den yttersta flygeln av
proletariatets parti. Som en Diogenes vandrade han
omkring, sökande efter sanningen, som skulle göra
människorna fria, förkunnande visheten ur de gamlas
böcker, hållande sitt brinnande hjärta i handen
framför skarorna, att de skulle finna den rätta vägen. Ack,
denne blide filosof och humanist, som ville förena
Budda och Marx, Konfutse och Bebel, Kristus och
Branting, kunde ibland gripas av en helig vrede. Som
nasaréen, då han drev månglarna ur templet, kunde
han gripa till gisslet; då ve den som kom i hans väg.
Han var älskad av partiet, av folket, så som folket
älskar en rättfärdig domare. Hans moraliska makt, hans
ställning inom rörelsen avundades honom många.
Greve Landau hörde till dem, som icke kunde tåla
honom.
Med ett ljust, barnsligt leende hade Almhagen hört
Högland tala om nödvändigheten att kämpa för de
yttersta målen, att aldrig falla undan.
Vid Almhagens sida på Stockholmsbänken satt den
vitskäggige, vithårige och krokige mäster Palm. Äh,
han levde än, den gamle veteranen! Ännu livlig i
gester och blick, med tjuvpojken i ögat, lurifaxen i löjet
kring munnen. Numera dock blott en skugga av sig
själv. Han irrade kring på alla vägar, gästade alla
läger, stred tappert för sina ofta nog besynnerliga
meningar. Men hur än livet for fram med den åldrige
kämpen och han med livet, innerst behöll han alltid
kvar en känsla av sympati för dem, som stridde på
rörelsens vänstra flygel. Äh, Höglands tal hade gjort
den gamle lasalleanen gott i hjärteroten, han
störtade linkande fram mot Högland:
— Vänt litt, vänt litt, Högland! Dä sa du sagtens
gott, det må vi ut och ta en dram på!
Gustav Wahl, den tunge, tjocke smeden från L. M:s
142
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
