Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 5. Storstadens ansikte - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ende. För många ett liv i arbetslöshet, under fruktlösa
vandringar att få några timmars eller dagars tungt
jobb. För några bettleri, prostitution, brott, en
vandring från fängelse till fängelse, från
förbättringsan-stalt till förbättringsanstalt.
Han satt och berättade en historia för henne. Han
hade träffat många sådana samhällets olyckliga. De
började översvämma landsvägarna och bruken. Vid
Storbruket, där han arbetade och var ordförande i
både fackföreningen och arbetarkommunen, hade han
på kafé Flamman en dag hört ett samtal mellan ett
par dylika stackare. De planerade att spränga
kassaskåpet på brukets kontor. Han hade gått fram till dem
och sagt dem, att de skulle inte förstöra sitt liv, dra
vanära över sig. Han skulle varna brukskontoret
också. Vad hade de svarat? Att de icke haft arbete på tre
år. De hade bettlat och svultit sig fram, dömts till
Svartsjö för bettleriet. De voro således redan
vanära-de. De hade redan ställts utanför samhället och lagen.
De jagades nu av länsmän och fogdar som lösdrivare,
emedan de icke arbetade. Ehuru de i tre år förgäves
sökt arbete. De hade kommit till den punkten, att de
icke mera orkade reagera, icke längre kunde skilja
mellan rätt och orätt. De ansågo sig ha större
moralisk rätt att spränga ett kassaskåp än länsmännen att
häkta dem för lösdriveri. De hade förklarat att de, om
de började stjäla, allenast voro offer för
klassamhället, ett slags martyrer. De voro till och med högfärdiga
över att deras martyrskap var oförvållat, medan
samhällets politiska brottslingar, agitatorerna, hade sig
själva att skylla. I jämförelse med alla förskingrande
ämbetsmän och förfalskande bolagsherrar, som
började fylla fängelserna, ansågo de sig som ett slags
ädlare stigmän. Deras motiv hade icke varit smutsiga.
De ville icke åt guldet för guldets egen skull. Stulo de,
stulo de för att få mat och kläder, en säng att sova i,
icke för att kunna leva i lyx och bättre utsuga andra.
Han hade gått till disponenten och berättat allt; bett
honom om arbete åt dem. Men disponenten hade
svarat, att deras dåliga moral skulle undergräva de
hygg
175
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
