Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 5. Storstadens ansikte - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De hade gått in på en automat vid Slussen.
Ivar var något konfunderad. Han ville icke
bestrida, att hon till en del hade rätt. Men blott till en del,
ty hur skulle eljest hela klassen kunna bli räddad, få
smaka paradisets frukter, få vedergällning för alla
orättvisor? Alla hade ju icke kunnat komma med i
rörelsen, nås av den. Många förstodo den icke, hade
icke sinne för den politiska kampen. Nej, man måste
tro att alla, att hela klassen en gång skulle nå
befrielsen, bestiga ärans och maktens tinnar, utföra sitt
historiska värv såsom andra klasser förut och därmed
säkerställa ett samhällsskick, som för alla betydde ett
liv utan materiella bekymmer, ett samfundsskick, där
varje människa hade den lyckliga känslan av enhet
och harmoni med samhället, med omvärlden.
— Men om jag blir kär till exempel, sade Inga och
lossade ett skott mot honom. Hon ville segra. Hon hade
en okuvlig vilja till seger. Om jag till exempel — strök
hon under och såg honom in i ögonen — bleve kär i
dig och icke finge dig, men jag finge hela din
framtidsstat, vad glädje skulle jag ha av den, om mitt
hjärta sörjde?
Ivar kunde inte svara. Skottet hade träffat. Han var
besegrad. Han stammade något om, att klassen var
för mer än individen, att den enskildes lycka kommer
i andra hand, att kärleken och staten icke hade med
varandra att göra. Han tänkte, att han skulle kunna
skämta bort hennes replik, taga den överlägset. Han
försökte alla vägar. Men hon upprepade, att hon skulle
känna sig dödligt olycklig mitt i klassens paradisiska
lycka. Hon skulle grubbla över, om hon icke skulle gå
och dränka sig. Hon skulle gråta trots all härligheten.
De hade äntligen skilts åt. Han var besegrad, men
icke olycklig. I hans hjärtas mylla hade fallit ett frö
från den blomma som växte i hennes hjärtas jord.
Inga hade skilts från honom med en känsla av
triumf. Hon hade allt bräckt honom ändå. Hon hade
okuvligt segerbehov. Äh, det var inte den första
manliga stridskamrat, hon tvingat till reträtt. Hon hade en
sådan särskild lust att bräcka pojkarna. De sågo alltid
177
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
