Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 7. Jungfruburen och femtifemman - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ra få rösters flertal hade kravet förkastats. En rad
av Hövdingens folk hade med iver gått i elden mot de
aktiva republikanerna. När omröstningsresultatet
upplästs, hördes en hög dov röst längst bort i salen ropa:
-— Leve hans majestät konung Gustav V! Hurra!
Det var den filuren Bruse. Han trodde sig kunna
förleda sina motståndare att hurra och på så sätt
bla-mera sig. Men han högg ohjälpligt i sten.
Skåningarna blevo ursinniga. Han var nära att bli utkastad.
Hövdingen måste inskrida och rädda honom.
Slutligen satt i Femtifemmans schaggsoffa Stig
Bårdaryd med en flock stormfåglar.
Åh, Carleman, som ilsket morrat över partiets
förfall och hela svenska folkets degeneration, som låtit
sina bistra maj or smustascher föraktfullt fnysa över
det uppväxande släktets feghet och brist på
revolutionär geist, som låtit sina isigt blågrå ögon ljunga som
svärdstötar mot tidens gudar, Carleman, var plötsligt
i sitt esse, sög biffens salta must, njöt S:t Eriks svala
pilsner, tog helan och halvan. Han skämtade, blixtrade
av infall och anekdoter, berättade historier från
rörelsens barndom, från det heliga åttiotalet. Han lät Axel
Danielssons hjältesaga passera revy, Fredrik Sterkys
sega uthållighet fick sitt epos, Brantings strategi sitt
nådiga erkännande. Palmens groteska slagsmål med
Smitten och liberalerna, med Rubenson och
polisherrarna levde i brokiga tavlor. Katas kalabalik med
Stendahl, Brinkes A-salsmöten stodo där levande i
alla dessa tusen och en legender, som i de ungas öron
gåvo åt rörelsens första period något av samma
strålglans som vilade över Engelbrekts uppror eller över
Fänrik Ståls sägner och figurer. Åh, när han väl kom
i farten, Carleman, han var en berättare av Guds nåde!
Man kunde blott inte förstå, att icke dessa bataljer
och snilledrag av okuvliga skräddare, tappra
skomakare, sega snickare, statsmannakloka smeder, karska
murare och dådfulla målare, ja gud vet vilka, för länge
sedan erövrat samhället, kastat polisstaten över ända
och hissat den röda fanan över fyrkanten. Nå, det hade
kanske gått, om man hållit samman, men dess värre
212
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
