Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 2. Hovrättsrådets dilemma - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tor. Men han trodde sig samtidigt ha funnit, att inom
dessa grupper existerade en del uppkomlingar och
outsiders. Han var viss om att dessa voro de som
genom sina lagöverträdelser drogo ner de hedervärda
merkantila och industriella yrkena.
Hovrättsrådet hyste en nedärvd misstro till de lägre
klasserna. Hans far och farfar hade alltid sagt, att
arbetare, torpare och statare liksom även gesäller i
gemen voro supiga, oredliga, råa och gärna ville tigga.
Ehuru Johan Bergulf allvarligt bemödade sig att
bekämpa dessa föreställningar och i sin domaregärning
som regel dömde fattiga förbrytare mildare än rika,
så satt dock kvar i hans uppfattning, att de
kroppsarbetande klasserna vore mindrevärda. Först och
främst kulturellt: de saknade kunskap och bildning.
Vidare socialt: de saknade tradition och stolthet. Men
framför allt politiskt: de saknade varje erfarenhet
på de områden, som innefattade stats- och
kommunalstyrelse. Dessa klassers betydelse i produktionen
ville han icke förneka. Tvärtom, de hade en mycket
stor betydelse härvidlag. Men detta kunde
naturligtvis icke berättiga dem till inflytande på områden, där
de ingenting begrepe. Då talet föll på allmän rösträtt,
kom hovrättsrådet alltid med den jämförelsen:
ombord på ett skepp är det kaptenen som befaller, man
låter icke kocken navigera fartyget; gjorde man detta,
skulle skeppet snart gå under. Men staten är det
viktigaste av alla fartyg; man får icke sätta kockar och
dessas vederlikar att styra statsskeppet. Däremot bör
kocken ha tack och heder för den mat han lagar. Han
var på denna punkt alldeles orubblig.
Hans studiekamrat Gabriel Stjärna, läkaren, var
liberal och sökte ibland taga upp en diskussion med
honom. Men alltid utan resultat.
— Käre vän, brukade han säga, dessa arbetare, som
pocka på rösträtt, ha ju ingen tradition. Tradition är
det viktigaste av allt. Utan tradition faller ett
samhälle sönder. Och hur skulle rösträtten för övrigt
kunna gagna dem. Finge de den skulle de snart antingen
tröttna på den eller sälja den till den högst bjudande.
242
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
