Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 2. Hovrättsrådets dilemma - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De ha icke sinne för att styra en stat, icke ens en
kommun. Däremot bör man sträva efter att sakta och
försiktigt öka deras välstånd, förbättra fattigvården och
upphjälpa skolundervisningen på landsbygden. Då
kan genom ståndscirkulationen efter hand en och
annan ur de fattigare klasserna höja sig upp till de högre
klasserna. På så sätt kommer även de bästa bland de
lägre stånden att bli delaktiga av de högre klassernas
rättigheter och förpliktelser.
I fråga om äktenskapet och familjelivet var
hovrättsrådet Bergulf ävenledes konservativ. Han ansåg
kärleken vara av betydelse för ett lyckligt äktenskap,
men icke nödvändig. Förnufts- och
resonemangspar-tier hade också ofta lett till lyckliga äktenskap.
Giftermål mellan kontrahenter ur olika samhällsklasser
och bildningsgrader ansåg han djupt förkastliga,
nästan omoraliska. Skilsmässor kunde bli nödvändiga,
men den löslighet i äktenskapet som nu börjar vinna
insteg, fann han vara tecken på sedlig och social
upplösning. Han höll även här starkt på traditionen. Han
ogillade starkt om än utan häftiga ord de moderna
författarna. Strindberg var för honom en genial men
plebejisk, anarkistisk och negativ samhällstrotsare
och självplågare. Ellen Key var ett skrivkunnigt
fruntimmer, som menade väl, men föga begrep vad hon
sysslade med, farlig för unga personer, som togo
henne på allvar. Frida Stéenhoff var en sexuell
revolutionär, som återspeglade vissa dekadensfenomen i tiden.
Ättiotalisterna kunde han icke förstå. De talade ett
främmande språk. Däremot älskade han Snoilsky,
högaktade Heidenstam och beundrade till en viss grad
Selma Lagerlöf, men blott till en viss grad, ty han
misstänkte en revoltens anda på djupet. Märkligt nog
hyste han stor respekt för Ibsen. Tilltalad var han
dock icke av den nutida litteraturen. Han saknade hos
nästan alla den känsla för tradition, för lagbundenhet,
för stabilitet, som hos honom utgjorde själva
livsgrun-den. Alla koketterade de mer eller mindre för tidens
rebeller och upprorstendenser.
Hovrättsrådet Bergulf var en ytterst plikttrogen och
243
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
