Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 2. Hovrättsrådets dilemma - 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Blicken blev full av fasa, kroppen stelnade till. Men
Lotta hämtade sig hastigt, skakade på sig som ett
djur, som tumlat sig i dyn. Marscherade därefter med
stora steg ut i köket, återvände med en försvarlig
eldtång, knep försiktigt Stormfågeln med tången och bar
den framför sig med utsträckta händer in i
hovrätts-rådinnans rum, där hon stannade framför sin husmor,
utropande på sitt korplika språk:
— Fin gödsel hon har med sig, den där syartisten!
Varpå Lotta snodde iväg till toaletten och högtidligen
deponerade tidningen i tunnan.
När hon segerstolt gick tillbaka till
köksdeparte-mentet, öppnade hon i förbifarten dörren till det rum,
där Inga arbetade, ställde sig bredbent och
bulldoggs-lik, triumferande och fräckt ironisk i dörrgapet och
kraxade:
—- Behöver hon sitt dasspapper, så ligger det på
toaletten, nådig fröken.
Detta »nådig fröken» var fullt av giftig insinuation
och ilsket raseri. Det brände som svavelsyra i Ingas
ansikte. Inga störtade upp, ur stånd att behärska sig
längre. Hon flög på den karllika, mastodonta köksan,
slog henne en örfil med ena handen och klöste henne
med den andra, knuffade slutligen ut henne och slog
igen dörren med en skräll, som kallade både
hovrätts-rådinnan, Mimmi och Karola till platsen.
Köksan hade i ett slag mist hela sitt kurage. Hon
stod där lik en våt hund, skamset stammande några
obegripliga ord. Lommade sedan slokörad och tyst
som en mus ut i köket. Mimmi darrade, köksan var
hennes plågoris. Karola måste skratta. Sådan ynklig
figur hade hon aldrig sett den bulldogglika Lotta göra.
Hon hade aldrig kunnat tänka sig köksan skamsen
eller besegrad.
För hovrättsrådinnan var situationen ganska
bryd-sam. Här hade hon fått i huset en högst besynnerlig
människa. Kanske en farlig revolutionär, kanske en
gatflicka. Man kunde ju aldrig veta. Petrolöser och
gatslinkor stode väl icke så fjärran varandra. Och så
detta humör, detta förfärliga temperament! Att våga
259
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
