Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 4. Äventyrens land - 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lorat. Han kunde höra de stora älvarna i Ukraina
brusa och vandra mot havet, än breda och lugna som
sjöar, än smala, hopträngda av kullar och åsar,
skummande, yra som vilda hästar. Han såg framför sig
stepperna med sitt för vinden vajande gräs, sina
brokiga blommande buskar, de betande hjordarna,
fågelstrecken mot den gyllne aftonhimlen och nattens
blossande stjärnrymd. Han såg förklarad ut, hans stora
varma, kupiga ögon logo mot en fjärran syn. Här och
var på de ändlösa stepperna bondbyar stora som
städer, boskap, som unga kvinnor vallade, ston och
hingstar, som i brunst och lek jagade varandra, böljande
sädesfält och skyn full av lärkor, vilkas sång hördes
vida omkring. Sågo inte flickorna dem? Sågo de inte
Kievs gator och gränder, där judar och tartarer,
ur-krainare och polacker bråkade, drucko, sjöngo, gjorde
affärer, skrattade, dansade? Sågo de inte hans bröder,
de ukrainska studenterna, folkfesterna, de hemliga
sällskapens sammankomster.
I hans öron ringde Kievs två tusen kyrkklockor,
hördes de upproriska ungdomarnas tal, arbetarnas
förbannelser över tsarismen, böndernas suckan.
Varför fick han inte stanna där hemma? Hans själ var
där, hans längtan kvalde honom. Åh, det gick väl an
att mista Kiev, till och med slätterna och floderna,
fast det var svårt. Men allra värst var att icke äga en
vän, hos vilken hjärtat kunde vila ut. Han hade ägt
en vän en gång. Hon hade i förtvivlan tagit sitt liv.
Allt hade han förlorat. Han kände sig som en fisk,
som sprattlade på stranden, som en fågel på
fågel-fängarens limspö, som en människa, som förlorat
vägen och gick utan mål. Han trodde ibland, att hans
blod rann bort, sakta lämnade kroppen.
Flickorna sutto tysta och hörde på. Han talade mer
för sig själv än till dem. Han var som borta från dem.
Han hörde inte änkan Bergmans monolog, som då
och då skar genom väggen:
— Du är ett nöt, Sofi, du skulle gifta dig med
Flod-qvist. Han har nog pengar, han. Ser du inte, hur han
glor på dig?
309
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
