Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 7. Det heliga Basel - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i snälltåget — de tre stora fransoserna Jaurès,
Vail-lant och Jules Guèsde. Länge hade de bekämpat
varandra, slagits om lärorna, sökt förgöra varandra för
sanningens skull. Men nu hade de omsider enats och
gemensamt byggt upp åt Frankrike ett stort och
mäktigt proletariatets parti.
Jaurès var det franska folkets levande samvete. Han
bar i sitt hjärta den galliska själens eld och i sin
hjärna dess kristallklara förstånd. Hans vältalighet var
vida berömd och jämfördes med det franska
konventets yppersta oratorers. Han var liten till gestalten
men bred som en klippa. Hans auktoritet verkade med
ett bergblocks tyngd. Hans ögon hade ett skimmer av
stjärnornas glans, betagande, betvingande, befallande.
Han strök sitt yviga bruna skägg. Han gav en
vänlig stöt på skuldran åt sin broder Vaillant, skrattade
och sade:
— Det skall bli skönt att råka Bebel och
Molken-buhr, arvfienderna.
Vaillant, den gamle kommunarden, log. Han var
sannerligen lik Moses, Israels förlossare, sådan
Gus–tave Doré tecknat honom. Han hade något av Herrens
profet över sig. Den ärorika kommunens hjältegloria
kringsvävade hans namn, skimrade i hans vita lockar.
Lika litet som Jaurès var han jude. Jaurès var kelt
och Vaillant vallon. Men den vithårige kommunarden
med Moses’ skägg och näsa såg verkligen ut som en
jude. Hans ära var att alltid ha varit en rebell utan
fruktan och tadel. Han var i första rummet rebell, i
andra rummet socialist, i tredje fransman.
Den tredje i laget var Guèsde, den lärde marxisten,
den benhårde dogmatikern, den envise, orubblige
lärofadern. Han var gammal, krokig, sjuk och hostade
blod. Han hade i tjugu år av alla läkare varit dömd
till döden. Han hade blott en halv lunga kvar. Men
denne hopsjunkne man med de håliga kinderna, det
långa, toviga skägget, de smala, magra händerna, de
sviktande benen, den besynnerliga kaftanliknande
rocken, som nästan slök honom, hade en vilja av hårdaste
diamant. Han visste, att en gång måste det stora
kri
333
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
