Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 2. Blodet ropar - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
raten blivit sjuk och plumsade några steg fram till
honom. Krieg, som var en stor, grov man, grät som
ett barn, borrade huvudet med stålhjälmen in i väggen,
som om han ville trycka sig in i jorden, bli ett med
denna sin sargade men dock hulda och trogna mor.
Krieg hade alltid varit en övertygad pacifist. Han läste
Tolstoys skrifter i kvarteret, bar troget den ryske
profetens bok »Betänken Eder» i sin tornister. Erbel hade
aldrig sett honom skjuta ett skott. Han hade följt de
andra, lytt order maskinmässigt, aldrig agiterat, sällan
sagt sin mening, blott tyst läst sin Tolstoy. Erbel
trodde, att denne kamrat led de svåraste kvalen av dem
alla, och han lade sin arm tröstande om kamratens hals,
kysste de av regnet, tårarna och slammet målade
kinderna. Då kastade sig Krieg till kamratens bröst,
ropande :
— Jag förmår icke längre!
Men så stark är den kraft till självbevarelse, som bor
inom varje människa, att när i nästa ögonblick under
ett hastigt uppehåll i kanonaden ett gällt rop
»Engelsmännen komma!» skar genom luften, böjde sig Krieg
instinktivt genast ner mot geväret. Erbel störtade fram
till sin post och lösgjorde sidogeväret. Men inga
engelsmän och inga fransmän syntes. Ropet hade som så
ofta förr kommit från någon soldat, som tagit rök och
dimbilder för framstormande fiender eller i ett anfall
av hysteri utstött orden.
— Sjuksoldat hit! hördes i nästa ögonblick ett anskri
från förbindelsegraven. Genom rökmolnen och regnet
såg Erbel en man komma. Det var Ludder.
— Vad har hänt? sporde Erbel.
— Willy har fått ett skott. Var är förbandet?
Erbel pekade på ett av de underjordiska rummen
bakom graven, dit en gång förde. Så, tänkte soldaten,
nu är också han i väg. Men kanske är han blott lätt
sårad?
Granitflisor, stenar och jord började rasa ner över
graven. Marken darrade som under en jordbävning.
Erbel tryckte sig i dödlig ångest intill väggen. Alla
hans lemmar darrade, han skalv i hela kroppen,
tän
142
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
