Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 2. Blodet ropar - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
derna hackade mot varandra. Men förunderligt,
hjärtat var lugnt. Ja, nu, nu — så tänkte han — är din
stund kommen. Är du beredd? Har du en odödlig själ,
så fräls den. Stryk här inför Guds ansikte bort allt
det, som icke är av äkta ursprung. Nå, äntligen få alla
dessa plågor ett slut. Som fåglarna, som om
vårmorgnarna sjunga över skyttegravarna och slagfälten, skall
du höja dig fri på svala vingar, gå ett okänt öde till
mötes. Är du feg? Du darrar? sporde han sig själv.
Skall du som en stackare träda inför dödens herre?
Soldaten tog med den fria handen om hakan för att
hindra klapprandet av tänderna. Till slut blev han så
förbittrad på sig själv, att han slog sig ett hårt slag
med handen mot käken. Han fick till svar ett häftigt
slag på den andra kinden. Smärtan kom honom att
vakna upp som ur en dvala. Hade han då inte slagit
sig själv? Hade han fått ett skott eller träffats av en
nedrasande sten? Han tog sig över pannan och fick
handen full av blod.
Han kunde stödd på geväret utan att svimma ta sig
fram genom graven till förbandsorten.
Något svårare sår var det inte. Han satte sig på
golvplankan. På en gång steg en känsla, som nästan
liknade jubel, jublande tacksamhet och glädje upp i hans
inre. Livskänslan slog på en gång ut som en knopp
brister i blom. Och genom en egendomlig
idéassociation såg han Leonie, såg han Jeanette, såg han sin flicka
från sista studentbalen i Jena, slutligen alla tre arm i
arm. Han reste sig från plankan, gick ut i graven och
snubblade över en fallen, som sökte kravla sig upp
men som föll igen. Den sårade reste sig ånyo
famlande, sökte med händerna som en blind framför sig
och föll på nytt i slammet. Erbel skyndade till hans
hjälp, men blev plötsligt alldeles yr, raglade runt och
såg nya syner. Skepp med röda soldater seglade över
en ocean av blod. Han såg en hel skog av stora träd,
i varje träd hängde stora blommor, nej det var de
dödas ansikten. På en gång veko synerna. Han kände
sig åter klar. Han sprang genom gyttjan. Han tyckte,
att han hade krafter att lyfta hela skyttegraven på sina
143
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
