Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 2. Blodet ropar - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
armar, han brydde sig icke om faran, icke om dånet,
icke om elden. Där låg ännu en stupad eller var det
den han nyss sett famla sig fram? Han böjde sig ner
över den fallne för att hjälpa honom. Herre Gud,
Ludder! Med ett sår rakt över ögonen, ett gapande hål i
stället för två ögon. Han kastade den förre postiljonen
upp på sin rygg, Gud allena visste var han fick krafter
ifrån. Han bar den sårade över två sidogravar,
genom löpgraven in i det trånga, av en flämtande lampa
upplysta sanitetsrummet, där två fältskärer voro i
arbete med att förbinda de sårade, som släpades eller
själva förmådde släpa sig till platsen. Erbel förband
här själv det sår han fått, hjälpte därefter
sjukvårds-soldaterna. Han kände en stark motvilja att åter ge
sig ut i skyttegraven. Han satt slö en stund. Armarna
hängde slappt nedåt. Han hörde en av läkarna säga:
»Han är slut, han har fått en nervchock». Nej, han
var inte slut. Men han gav tusan i det hela. Detta
slaktande var honom vedervärdigt. Det kväljde honom.
Han ville kräkas, men kunde inte. Vad tjänade det till
att slåss? Han önskade, att han vore död. Lycklige
Ludder, mumlade han. Varför? Varför är världen som
den är? Han tyckte, att bokstäverna i ordet »Varför»
växte, blevo stora som hus, rände rakt in i skyn.
Då kom han att tänka på sina kamrater Krieg och
Pankrow, som stodo kvar därute i stålregnet och
gyttjan. Han måste ut och se till dem. Han blev plötsligt
klar i skallen och skyndade ut. I vinkeln mellan
löpgraven och skyttegraven mötte han Jung, korpralen.
Han hade, »Kejsar Flåbuse», en högtidlig min och hans
blick såg nästan faderligt välvillig och förlåtande ut.
— Gosse, i natt måste vi dö, sade han tonlöst till
Erbel och nickade med en hållning, som innebar både
tack och avsked.
— Blir det stormning?
— Ja. Det är döden, min vän. Jag har hustru och
barn. Soldater skulle inte ha hustru och barn.
Han försvann i dimman och dunklet.
Där kom ännu en man. Åh, den svenske löjtnanten.
144
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
