Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 2. Blodet ropar - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Vi måste ha förstärkning. Var är sergeanten?
skrek löjtnanten i örat på Erbel.
Erbel var åter vimmelkantig, pekade mot fienden.
Han snodde runt och pekade åter mot fienden.
Löjtnanten skakade på huvudet och skyndade vidare i
slammet. En skräll som av tio åskslag skakade jorden. Dy
och jord yrde. Erbel kände ett obetvingligt behov att
låta sitt vatten. Han märkte icke, att han gjorde det i
byxorna. Plötsligen stod löjtnanten åter vid hans sida.
Han grep krampaktigt tag i Erbel.
— Fy satan, svor löjtnanten. Det här blir döden för
oss alla.
— Löjtnant, jag vill leva! Jag är så ung ännu!
Varför ska vi dö?
Men löjtnanten hörde inte ett ord, såg blott ångesten
i soldatens ansikte, då eldkulorna sprucko som
fyrverkerisolar i rymden ovanför dem.
—- Satans hantverk detta, mumlade löjtnanten och
gick vidare.
Erbel skyndade också i väg och fann omsider sin
post. Ja, där stod Krieg som en stenstaty, stelfrusen,
i en själsfrånvarande sinnesstämning, oförmögen att
svara. Geväret hade åter fallit ur hans hand. Han
observerade knappast Erbel, förr än denne stack en
halvrökt cigarrett i hans mun. Då lyste han upp,
nickade, i nästa ögonblick kom ett helt fång jord och våt
lera över dem. Cigarretten slocknade.
Erbel gick vidare till Pankrow. Liebknechtianen
satt hopkrupen, dödstrött och slut; han satt på två
gevär, som han lagt i kors över några av de döda
kropparna från gamla besättningen och som likt bylten
höjde sig över slammet på gravbottnen. Pankrow hade
sitt eget gevär i knäet och huvudet vilade i händerna.
— Är du sårad? sporde Erbel.
— Ja här, svarade Pankrow och slog med handen
på hjärtat.
— Där ha vi alla sår, svarade Erbel.
— Men för djävulen, varför låter vi då detta
slaktande fortgå? rasade Pankrow. Är du eller jag eller vi
alla galna?
145
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
