Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 2. Blodet ropar - 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Jag skulle inte vilja byta med er. Jo, för en dag,
så att jag kunde komma ut i solen och trycka er sons
hand.
—• Ni är allt bra besynnerlig.
Fångknekten vände sig om, gick ut, vred om låset.
Skramlet av hans nyckelknippa dog bort i korridoren.
Högland gick sakta av och an. Tre steg fram, tre
tillbaka. Han satte sig vid det lilla bordet, stor som
en pall. Där lågo papper, penna, bläck. Bredvid stod
en bleckskål med kornsoppa och ett stycke bröd.
Han reste sig om en stund och började läsa högt en
dikt till fångvaktarens son, en dikt som just kommit
för honom. Den skulle bli hans ledare i nästa nummer
av Stormfågeln.
»Som våren sjunger ett omätligt jubel
när solen skapar liv i frusen mark,
så stiger i min själ ett mäktigt jubel
när jag dig ser: så ung, så strålande och stark!
Ett segerskimmer lyser omkring pannan
och blicken blixtrar trotsigt oförsagd ■—
kamrat, det är just dig och ingen annan
som kampen kallar ren till oförgänglig bragd.
Vad är ett liv i dådlös ro och tröghet,
förbannat blir det, när dess dag är all,
och minnets ädelsten och ärans höghet
bestråla med sin glans den tappre kämpens fall.
Vad stort och stolt som diktardrömmen anat
var städs en ungdoms ljusa sköna tro.
Vart väldigt verk som mänskoviljan danat
det såg man först i unga uppror shjärtan gro.
O, ungdom, du är sanningen och livet,
ty endast du har manligt offermod.
Så hell dig, trefalt hell, ty dig var givet
att frälsa världen med ditt eget röda blod.»
183
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
