Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 2. Blodet ropar - 8 - 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Äter hördes vaktknektens nyckelknippa skramla i
fjärran, ljudet kom närmare, låset vreds om och åter
stod fångkonstapeln hos Högland.
— Jag har ju sagt, att det är förbjudet att sjunga
och tala högt. Hör! Nu sjunger di andra också.
Ett sakta sjungande eko hördes genom den
halvöppna dörren.
— Vad sjunger de andra?
— Vad di kan. Psalmer, slagdängor, visor. Men alla
sjunger di.
— Låt dem sjunga! Jag läste högt en dikt till er son.
— En dikt till min son? Ni är värre däran än jag
trott. Men som sagt, ni får vara tyst. Annars kommer
ni ned i källarcellen. Vill ni ha mer soppa?
— Nej, tack.
— Vill ni ha en buss tobak? Dessa ord viskade han
och betraktade fången med milda ögon.
— Nej, tack.
— Då kan jag inte hjälpa er. Men som sagt, sjung
inte.
Konstapeln nickade och gick.
9
Redan för ett halvt år sedan hade två av
stormfåglarna rest till Amerika.
Sven Brynja hade förgäves sökt arbete. Han var ju
icke heller lagd för den alltmer forcerade arbetstakten
i fabrikerna, en grubblare och melankoliker som han
var. Han hade därför beslutat att resa till Amerika, där
han hade en farbror, som ägde en farm i Minnesota.
Han älskade jorden mer än fabriken, och i Amerika
fanns jord i överflöd, hade hans far sagt, som hört
detta av sin bror. Han var säker om, att han av sin
farbror skulle få jord till en farm, och den farmen
skulle han bebygga, göra till en mönstergård, odla säd,
frukter och blommor. Han skulle glömma sina onda
år hemma i Sverige, glömma arbetslösheten,
ungkarls-hotellen, svälten och de onda blickarna; dessa onda
184
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
