Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 2. Blodet ropar - 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Käre min gosse! Sedan du reste, har jag ingen ro
haft. Du vet, att jag icke hör till dem som klaga. Och
här har jag det ju eljest lugnt och gott. Födan är knapp
och mödan är tung nog ibland, ty Sikkasgården är icke
lätt skött. Men sådana små bekymmer håller jag för
ringa ting. Den som av världens oro och människornas
skröplighet erfarit vad jag erfarit, bryr sig icke om
småsaker. Vad som oroar mig är att du nu är långt
borta på denna jord, där allt är så ovisst och farorna
så många. Icke så att jag tror, att vi människor
undgår faror och svårigheter. Vi äro ju till för dem och
de för oss. Men en mor älskar sin son och kan ej
släppa honom ur tankarna. Hon vill vara vid hans
sida, när faran kommer. Nu är det också det, att far
snart har kämpat slut. Sedan han kom från fängelset,
har han aldrig blivit riktigt rask, som du vet, och
denna vinter har tagit honom hårt. Han hugger litet ved,
eljest ligger han mest i sängen. Tänk dig Sikkasfar, en
gång var han som en bjässe, så tyckte åtminstone vi
barn, och nu är han som en dvärg. Mycket talar han
icke, men han har goda ögon. Värken pinar honom,
men han klagar aldrig. Det är allt en gammal varg,
Sikkasfar. Tänk nu, son min, om den gamle dör. Så
står jag alldeles ensam. Ännu några år kan jag väl
sköta gården med hjälp av de två gubbar, som byn
har kvar, men snart är de också borta; och själv blir
jag gammal och grå som en ulvhona. Nu tänkte jag, att
du kunde ju komma hem med flickan och sköta
gården. Här bor ingen mer än jag och gubbarna i hela byn,
ingen kan göra er något förnär. Och Gud låter glömska
gro över det som varit, alldeles som gamla landsvägar
gro igen. Det har jag och far erfarit. Här hos mig och
marken här och de gamla husen skall ni komma
närmare det som läker och lindrar. Tänk därför på din
mor, som alltid har dig i tankarna.
Nu sken solen över Ursberget och Lejen som Guds
öga.
Dm moder
Doris Sikkas
188
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
