Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 2. Blodet ropar - 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hängande pilarna, almarna och alarna in under bron
ut mot havet. Som då bar den, där den vidgades till
hamn, de stora skeppen, förtöjda vid kajerna och
dyk-dalberna. Icke så många segelfartyg som förr var det.
Ångbåtarna voro så många flera. Åh, det smärtade
honom, att dessa stolta briggar och barkar, skonertskepp
och holländare med sina vita segelmassor fått ge vika.
Vid det stora torget dominerade ännu den grå
kyrkan med sin svartgrå spira och sin gyllene tupp. Men
många av de små gammaldags husen hade fått vika
för bank- och affärspalats. Den nya tiden hade farit
ganska hårdhänt fram. Det gamla slottet,
fästningsvallen och den stora murporten från svunna århundraden
lågo emellertid kvar, dem hade inga vandaler vågat sig.
på. Högt över staden reste sig. skogomsusat och leende
i den första vårens glans, Galgberget. Han kunde icke
erinra sig att någon annanstans ha mött den underbara
förening av skog och hav, älv och berg, strand och
stad som här mötte honom. Hela staden med dess hus,
dess bodar, torg och fartyg, dess doft av tjära och sill,
av kol, bräder, sirap och kaffe var honom en gammal
vän, som tog honom i sin famn och som han genast
igenkände.
Värre var det med människorna. Han vandrade
omkring som en främling bland främlingar. Då såg han
en gubbe komma stultande, som han tyckte sig
igenkänna. Mycket riktigt, det var gamle grosshandlare
Grill, guppande mellan tvenne käppar och med en
yllelapp för munnen för att icke bli förkyld. Han liknade
alltjämt en präst, men nu en gammal kontraktprost,
som vandrade på gravens rand.
Stig Bårdaryd gick upp mot Vävarstaden och
slotts-kvarnen. Allt var som förr. Men någon Gordon syntes
ej, och framför Vävar-Elsas lilla stuga språkade okända
vävarkvinnor. Nu sågs ej mer mäster Stuarts breda
gestalt eller Suhrans pratsjuka fysionomi. Han styrde
sina steg nedåt hamnen och fiskarstaden. Men ingen
Vite Johannes bjöd honom på snus, ingen Karl den
tolfte lyfte artigt på mössan, ingen Pelle Mogen gick
förbi med två hattar i sin högfärd. Sara Tordenmasts
190
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
