Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Förjäfves använde Helena ömsom
förnuftsskäl, ömsom böner; fru Allen tycktes
vara Tast i sin öfvertygelse, eller, som hon
sjelf uttryckte det, bon förnam, att timmen
lill detta barnets befrielse ür fångenskapen
hade slagit.
Emedlertid hade Debora vaknat vid
vagnens buller, som allt mer nalkades. När
hon hörde menniskor vara i rörelse i
nästarum, skrek hon till: "Hvad betyder allt det
har sorlet? Jag inbillade mig, att man
kunde lila på Helena; men jag ser minsann, att
man aldrig bör sätta något förtroende till en
ung yrhätta.’1’
Herr Redwood svarade, alt den unga
flickan icke hade försummat det minsta af
hvad hon åtagit sig, och att det vore han
sjelf, som uttryckligen begärt, att dörren måtte
få stå öppen.
"Bra, bra! Må gjordt då! Mycket bra!
Man bör aldrig säga eller göra något emot
den sjukes åstundan!"
I detsamma hon yttrade denna
förnuftiga tanke, gick hon fram till fönstren, och
ropade strax derpå: "I Herrans Narnn! Hvem
i all verlden kan så här dags komma hit med
Susanna Allen och Emili? Det der kan göra
den beskedliga gamla frun rent förryckt! Den
historien får ett elakt slut, ty deri lifs
lefvande satan, Ruben sjelf, är med dem!"
Herr Redwpod sade nu: "För Guds skull,
7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
