Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 37 -
lyckats deri, om lian ej förekommit hennes
afsigt, och med väld nödgat henne att
återtaga sin plats. Hon ropade förjäfves på hjelp;
det enda svar hon erhöll, var: "Hvarföre så
mycket oväsen, min ängel? — Ni skriker er
förjäfves hes; i dessa skogar lyssnar ingen till
edra rop, utom ugglor och flädermöss; här
finnes ingen äldre syster, för att rycka er ur
inina händer."
"Ack!" ropade Emili, och vände sig till
honom med en blick af smärta och
förtviflan, som kunnat röra en tiger, "haf ömkan
med mig!"
"Ömkan! Nej, dermed kan jag verkligen
ej mer tjena er; hela mitt förråd strök med
under den tid jag var tvungen att vistas hos
de ömkansvärda stackarne. — Låt olyckan
göra er klok, unga flicka, och underkasta er
ett ondt, som ni ej kan undvika. Jag anade
att er envishet skulle gifva mig bryderi,
och jag har tagit mina försigtighetsmått
derefter; men det är bättre att vi blifva vänner;
och himlen vet, att min afsigt är den att
behandla er mildt, orn ni vill höra förnuft."
De voro nu uppe på berget, och Harrington
lät sina hästar flåsa ut. "Nu, Emili Allen,"
sade han , "lemnar jag åt ert fria val^att följa
inig till den första fredsdomare, och att i all
stillhet och af fri vilja blifva Misstriss
Harrington, så att menniskor ej kunna åtskilja
hvad Gud förenat, — eller att blifva här;
jag har här tillredt er ett fängelse till min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
