Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Helena tvekade ännu; Debby tillade:
"Vi kunna icke vara si Ungt ifrån någon
gård; när vi komma till någon sådan, skola
vi väcka folket, och skicka dem hit; det blir
bästa utvägen."
Alltsedan den märkvärdiga natten, då
Helena räddades från eldsvådan genom en
hund, hade hon fattat tycke för hela slägtet,
och mycket studerat deras instinkt. I det
ögonblick hon klappade den vid hennps
fötter krypande hunden, upplifvades en mängd
af minnen i hennes själ och stärkte henne i
sin föresats.
’’Jag måste följa honom, Debora,"
upprepade hon; "vänta ett ögonblick, jag går icke
längre, än min röst kan höras." Och i
detsamma började hon springa- för att undslippa
Deboras invändningar.
"Vänta, Helena! Vänta. Tror ni, jag
låter er springa så der alldeles ensam? Nå,
efter ni inte hör, så följer jag väl med."
Helena väntade till dess Debora bundit
hästen; derefter gingo båda in i skogen,
åtföljda af hunden, som sprang framför dem
på en smal gångstig, och ofta vände orn
hufvudet , för att se om de voro med.
"Det är nog," sade Debora. "Jag är just
icke rädd; det har aldrig händt mig; ty jag
har aldrig varit i någon fara. Men detta är
en rätt underlig väg för tvänne förnuftiga
fruntimmer att färdas, och en besynnerlig
vägvisare ha vi."
"Ja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
