Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
höll på att slicka sin ägares ansigte och bröst.
"Det finnes mer än en, Helena, som dör på
mjuka dunbäddar, som äger hus och
egendom, och likväl icke har någon så trogen
vän! Men kom Helena, alla mina ord tjena
till inlet. Det bästa vi kunna göra, är, att
fortsätta vår väg. Vi skola berätta hans död
så snart vi hunnit fram, på det han måtte
blifva begrafven; ty ehuru han är Indian,
är han dock en menniska."
De ämnade nu begifva sig bort, men
då de sågo sig omkring, blefvo de varse
Soo-ducks koja (ty våra Läsare lära redan hafva
gissat, att fråga här är om honom), söm
hittills ej blifvit bemärkt af dem, der den låg
undangömd i1 skogens dystra skugga. "Jag
må så gerna," sade Debora, "bära liket till
kojan, ty jag skullev för hundens skull van
ledsen, att någonting vidare hände hans herre
ända till den stund han skall begrafvas. Öppna
dörren till kojan, jag skall släpa honom dit."
Debora ville sjelf bära liket, för att
bespara Helena den obehagligheten att vidröra
det. Helena skyndade till dörren; mën den
■var stängd med ett rep; och knutarne derpå
voro så hårdt åtdragna, att Debora anlände
med liket, förr än Helena kunde upplösa
dem. Hon stadnade hastigt och sade till
Déb-by: "Tyst! jag tyckte jag hörde en djup suck?"
"Hur ni kan drömma!" svarade Debora;
"det är kanske någon katt, som är innestängd."
Hon lade liket på marken och afskar tåget,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
