Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— (j[ —
ga vän, ocli afhörde hvad han sade likaså
uppmärksamt, som om han väntat få höra sin
dödsdom ur hans mun, medan Westall
uppbjöd hela styrkan af de bevis vår religion
skänker, för att trösta och uppmuntra honom.
Redwood hade ögonblick, då han tyckte sig
styrkt af den lefvande sanningens ord; hans
själ syntes lossad ur tviflets och misströstans
bojor, och frid herrskade då i hans själ; men
dessa ögonblick voro korta. "Ack, Westall!"
utbrast han, "jag vågar ej lita på mig sjelf;
jag vet ej huru mycket min själ är försvagad
af sjukdomen. Jag vet ej huruvida min tro
och mitt hopp kan ha hemtat styrka från det
behof af hjelp, hvari jag befinner mig. De
omgifvande föremålen fördunklas för min blick.
Dödens kalla skuggor omgifva mig; kan jag
då, min vän, i ett så förskräckligt tillstånd,
med lugn granska sanningen af en religion,
som låfvar den ångerfulle tillgift för det
förflutna, och ett lyckligare tillstånd för det
tillkommande?"
"Men hvartill dessa tvifvelsmål?"
invände Westall. "Menniskor hafva funnits,
hvilkas förståndsförmögenheter böra räknas i
första rummet, och hvilka under dessa
förmögenheters fulla kraft, med tidens och
forskningens biträde, lugnt och öppet granskat
sanningen, och antagit vår Gudomliga Religion,
såsom rättesnöret för deras lefnad, — såsom
en seger, vunnen öfver döden."
"Ja visst, Westall; men dessa stora rtamn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
