Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 142. Om ordföljd och satsföljd - 143. Stilistiska anvisningar - 144. Om språkets renhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
emellertid icke nödvändiga och
kunna lätt undvikas. Ex.
Kejsaren beslöt, att reformationens
anhängare, om de ej återkallade
sina villomeningar, skulle...
17. Ett mycket ofta
förekommande fel är att vid indirekt
anföring nyttja samma ordföljd
som i direkt anföring. Ex. »Han
påstår, att det är icke sant», i
st. f. ..., att det icke är sant.
143. Stilistiska anvisningar.
All skriftlig och muntlig
framställning bör vara riktig
(korrekt) i logiskt, grammatiskt och
lexikaliskt afseende, innehålla
rent språk, vara otvetydig och
åskådlig, flärdlös, kortfattad
(koncis) och kraftfull, fri från
missljud samt lämpad efter innehållet
i hvad som skrifves och talas.
144. Om språkets renhet.
1. Under vanliga
förhållanden må ingen nyttja andra ord
och uttryck än sådana, som
vunnit häfd och således kunna
förutsättas vara till form och
betydelse kända af dem, till hvilka
de riktas. Man bör alltså i
regeln undvika såväl utländska och
föråldrade ord och talesätt
(barbarismer och arkaismer) som
dialektegenheter (provinsialismer)
och nybildningar (neologismer).
Till följd af den menskliga
odlingens framåtgående måste
dock i hvarje lefvande språk
ständigt ske förändringar:
erforderliga uttryck för nya begrepp
införlifvas med språket, olämpliga
ord bortrensas eller utbytas mot
bättre, obehöfliga ord öfvergifvas.
Nya ord erhåller vårt riksspråk
genom anlitande af
allmogemålens, de öfriga nu lefvande
nordiska språkens och fornspråkets
tillgångar, genom lån ur
främmande tungomål samt genom
nybildningar.
2. Ur Sveriges landskapsmål
hafva, icke minst under de senare
årtiondena, många förträffliga ord
upptagits i de mera bildade
samhällsklassernas språk, och ännu
ymnigare skördar kunna hemtas
från dessa fält. Här nedan
uppräknas åtskilliga provinsord, af
hvilka endast några få hittills
varit synliga i skrifter på
riksspråket.
Åfländig, adj., sluttande.
Afstymmelse, f. (plur. -r), spår,
lemning, återstod. Aglig, adj.,
farlig, fruktansvärd, förskräcklig.
Anstygg, adj., vederstygglig,
vedervärdig. Armflus, n. (pl. =),
manschett. Bränna, f. (-or),
svedjeland, sved. Bröttel, m.
(-tlar), (mindre) ruin, t. ex.
förfallet hus, stenmur, vall e. d.
(Lat. »rudera»). Bösta, v. (böste,
böst), bulta. Böstel, m. (-tlar),
klappträ. Dabba sig, v. (-ade,
-at), förplumpa sig, bära sig dumt
och tölpigt åt. Dabbig, adj.,
tafatt, tölpig. Dåsa, v. (-ade,
-at), vara dåsig (»gå, ligga, sitta
och dåsa»). Elaking, m. (-ar),
elak menniska. Fortfaren, adj.,
fortfärdig, rask, hurtig (jfr
småfaren). Framsagd, adj., djerf
i att uttala sin mening. Fässing,
m. (-ar), madrass, stoppad med
halm eller hö. Föte, n. (-n),
strumpfot, strumpläst. Gef, f.
(-fvar), portion hö, omsvept med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
