18 ETT MODÄRNT RENHÅLLNINGSSYSTEM. Af trasigt glas uppsamlades, ehuru naturligen under nuvarande förhållanden endast en ringa del kunde tillvaratagas, åren 1901 och 1902 c:a 5,000 kg. Många andra föremål än de uppräknade kunna ur skräpet tillvaratagas och komma säkerligen en gång att blifva till nytta, då industrien börjar mera lifligt befatta sig med att nyttiggöra det så föraktade »skräpet», som säkerligen innehåller stora värden, som nu till det mesta gå förlorade. Det bästa ekonomiska utbytet ger dock köksaffallet, om det uppsamlas för sig och på ett lämpligt sätt ränsas och renas och användes till utfodring af svin. Alla farhågor, att köksafskrädena, rätt behandlade, ej skulle utgöra en sund svinföda, samt den från ett och annat håll uttalade fruktan, att fläsket från så uppfödda svin ej skulle bli af bästa beskaffenhet, hafva icke blifvit besannade. Tvärtom, svinen ha frodats och trifts mycket godt, och fläsket har visat sig vara utmärkt och lättsåldt. Så kan det t. ex. nämnas, att vid Eskilstuna svingårdar icke på ett helt år förekom ett enda fall af tuberkulos, hvilken sjukdom som bekant annars är ganska vanlig hos svin. Detta beror antagligen på att eskilstunasvinen få all sin mat kokad. Man beräknar, att man vid ett genomfördt tredelningssystem skall kunna uppföda ett svin på hvar trettionde à fyrtionde invånare. I Eskilstuna hade man 1902 på 13,000 invånare kommit upp till 220 svin, men ämnade föröka stammen till 300, ty så många ansåg man sig godt kunna föda. Alldenstund ett svin är slaktfärdigt vid c:a åtta månaders ålder och då värdt 60 à 80 kronor, kan man lätt tänka sig, hvilken betydande inkomst en svinuppfödning i så stor skala skall kunna ge, när man har födan så godt som gratis. En stad om 40,000 invånare skulle t. ex. kunna föda en stam om 1,000 svin och årligen sälja 1,500 slaktsvin för 60 à 80 kr. stycket eller för 90 à 120,000 kr. per år. Till denna inkomst kommer ytterligare hvad en eventuell försäljning af smågrisar kan inbringa. Erfarenheten från Eskilstuna har visat att dylika begärligt uppköpas af landtmännen, och att deras försäljning är en ganska god affär. Ännu gynnsammare ställer sig en beräkning, som länsagronomen C. W. Hjorth i Gäfle uppsatt och publi-