Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ljus? Nu har jag med mitt paraply redan stött ut en
glasruta.»
Helena hade sprungit upp och omfamnat sin far
oaktadt dennes våta kläder, och gaf honom en kyss, och Paul
mumlade: »Ja, vi fingo ju inte. Mamma ville straffa dig
litet.»
»För din försumlighet mot oss, Anton, då du kunnat
låta oss sitta alldeles ensamma i ett sådant väder,» sade fru
Jeannette Groterjahn och rätade ännu mera på sig.
»Det kan jag ej hjälpa,» genmälde herr Groterjahn
och drog förargad af sig öfverrocken, hvarvid Helena hjälpte
honom. »De ha invalt mig i styrelsen, och det är därför
min skyldighet att bringa föreningen på fötter. Tror du
väl, att det är så roligt? Nej, det är sannerligen en tung
börda för mig. Jag har i kväll blifvit så förargad där borta,
att jag kunde bli svart som en neger däraf.»
Fru Groterjahn nickade, hvilket skulle betyda detsamma
som: det var rätt åt dig, det skadade inte. Helena frågade:
»Hvaröfver då, pappa?»
»Å, öfver honom, honom där,» svarade fadern och visade
med tummen öfver axeln.
»Aha!» ropade Paul. »Öfver gamle Jahn!»
»Poll,» inföll här modern skarpt, »hur många gånger
skall jag säga dig, att det namnet inte får uttalas i vårt
hus? Hvad har han då nu igen begått för dumheter?»
sporde hon sin herre och man.
»Jo, tänk dig,» sade han, »han lät gifva sig en half
butelj rödvin och satte sig med denna rakt framför mig.
Jag var just inbegripen i ett bildadt samtal med doktor
Salter angående fårkropparna och klöfsjukan, och doktorn
sade, att klöfsjukan äfven kan smitta människor ...»
»Far, far,» ropade Paul bakom kakelugnen, »däri har
doktorn rätt. Du kommer väl ännu ihåg, att, då vi bodde
i stora Barkow, Hanna Kuglers vid mjölkningen också fick
klöfsjukan.»
»Poll,» inföll fru Groterjahn, »du är en olidlig bengel,
låt då din far berätta vidare. — Nå, huru ...?»
»Jo,» sade Anton, »jag hade rekvirerat min vanliga
toddy och han sitt rödvin, och nu satt han midt emot
mig och glodde oafbrutet på mig. Han sa’ inte ett ord,
och jag sa’ inte heller någonting: men jag kunde inte bli
annat än förargad öfver detta fördömda tittande.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
