Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och vände sig kring den lilla, tjocka medelpunkt, som
utgjordes af morbror Bors’ person.
Så går det till i världen: om någon — stode han
också på den nedersta pinnen af den stora människostegen — blott
har så mycket tålamod, att han afvaktar den rätta
tidpunkten, då han bör komma fram med sin vishet, så slår
han sig nog igenom. Morbror Bors hade förstått denna
konst och slagit sig igenom, till och med hos sin
systerdotter Hanna, ty hon lämnade Antons arm, trängde sig
igenom hopen, fick tag i morbrors arm och sade: »Kom,
morbror!» Ty efter hans stora framgång i det turkiska
språket generade hon sig alls icke att inför alla människor
erkänna honom som sin morbror. »Och du, mitt barn,»
sade hon till Helena, »tag morbrors andra arm och
observera noga hvad han säger. Framför allt, följ väl med
byggnadskonsten. — Det är skada,» sade hon till morbrodern,
då hon tågade med honom i spetsen för sällskapet, »att
jag inte låtit Helena ta privatlektioner i byggnadskonsten.»
Morbror Bors gick nu förut uppför trapporna till Pera
och berättade om allt, som de mötte i sin väg.
Den lille thüringerköpmannen stack mången gång sin
näsa, som om han kunde höra med henne, emellan
morbrodern och Helena och sade då: »Ja, ja, herr Bors har väl
reda på sig, han har makten!»
På andra sidan stack Anton då och då fram sitt hufvud
mellan sin hustru och morbror Bors, emedan äfven han
ville draga någon nytta däraf, och då en hiskligt svart
gestalt med ett hvitt, beslöjadt ansikte kom emot dem och
såg ut, som om den ville skrämma småbarn, frågade han:
»Hvad är det?»
»Det är en af edra sköna turkinnor, herr kusin.»
»Dem har jag tänkt mig något annorlunda,» sade Anton
till den lille köpmannen.
»Jag med,» lydde svaret. »O, I människor!»
»Rysligt!» sade herr Gumpert, men han menade ej
turkinnan, utan gatläggningen, ty han hade liktornar.
Herr Nemlich trängde sig fram till Helena, och Jockum
Klähn sade till Paul, som sprungit före honom: »Paul, det
skulle förvåna mig mycket, om du inte ännu märker någonting;
se då på Frans Nemlich!» utbrast han och stannade,
»och se på de tåda turkarna där! De bära en kvarnsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
