Note: This work was first published in 1967, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kontrarevolutionär - Li Hsiu-tang, 38 år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligen blev det ingen förändring i vårt liv för att Röda Armén hade
kommit. Vi åt fortfarande fläsk och kyckling och ägg. Hirs behövde
jag inte äta. Jag trivdes med mitt arbete och hade stora
framtidsförhoppningar.
Då kom bombanfallen. De flesta av våra hus förstördes helt och
hållet. De andra skadades och fick rivas. Hela staden hade
förintats. Bombningen var ett hårt slag för oss. Mor grät ty vi hade
förlorat all vår egendom. Min mors morbror kom för att hjälpa
oss. Vi flyttade till Liu Ling. Där hade vi en kvarn och vi hade fått
oss jord tilldelad och vi lejde daglönare att sköta jorden. Vi hade
nu 20 mu dalgångsjord och 30 mu bergsjord. Själva arbetade vi
inte med jorden. Det fick daglönarna göra. Vi var, som det kallas,
utsugare.
Vi fick rätt god kontakt med folket i Liu Ling redan från första
början. När vi flyttade ut var alla snälla mot mor. Hon var kvinna
och konkubin och hon hade alltid varit hövlig och vänlig mot
folket när far levat. Men när andre kusin också ville flytta hit ut sade
folket nej. Så han kom aldrig till Liu Ling. Men livet hade blivit
sämre än förut. Vi fick ju inga inkomster från fastigheterna längre.
Det enda vi hade att leva på var jorden, kvarnen och lite
småhan-del. Visst åt vi bättre än grannarna, det var ju självklart, men inte
var det som förr inte.
Innan vi hade fått flytta från Yenan hade jag gift mig. Det skedde
år 1938. Det hade bestämts av föräldrarna innan jag var född. Vi
var nu fyra personer i familjen: mor, mors morbror, jag och min
hustru. Jag började nu arbeta som gatuförsäljare. Här fanns ju en
stor kooperativ butik nere vid vägen och om rnornarna brukade jag
gå dit ner och sätta mig vid vägkanten med mina varor. Jag sålde
cigarretter och melonkärnor och valnötter och jordnötter och
annat sådant och när byborna runtomkring kom till kooperativa
butiken för att köpa eller sälja stannade de och talade med mig och
köpte av mig. Det var ju något av en fest för dem att gå till den
stora butiken och då passade det gott att jag fanns där och kunde
sälja dem lite läckerheter.
Mors morbror var ansvarig för jorden och kvarnen. Daglönarna
var från Yüling. På kvarnen tjänade vi en del. 28—30 jin vete gav
ungefär 22 jin vetemjöl. För att mala detta tog vi 2 jin mjöl samt
all kli. Mina inkomster av småhandeln var inte stora. De räckte
kanske till min mat. Jag kom och gick när jag ville, jag var min
egen herre och jag behövde inte överanstränga mig. Jag tyckte om
att handla, jag tyckte om att prata med folk och göra vad jag ville.
Det livet har jag alltid trivts bäst med. Handelsman har jag alltid
velat vara. Och vi levde mycket bättre än vad vi gör nu. Mycket
234
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
