9 Naturligtvis fanns der mycket folk, hvilka såsom Choraeus uttryckte sig om 1 sin principal, det rika Commercerådet, f. d. matrosen Lindskog, att han »mera vårdade sig om sina tobaksplantor än om sina kärleksplantor». Hvarpå han af det uppretade kommerserådet fick sig en såsskål kastad i pannan. Men att det äfven funnos endel menniskor som 2 intresserade sig för litteratur, åtminstone för versmakeri, derom vittnade en mängd, delvis rätt pigga tillfällighetsverser, dem jag hörde min mor recitera. Det torde ock kunna antagas att Choraei vistande i Jacobstad verkat väckande och lifvande derstädes. Hans vistande på orten, hans qvicka, ofta förargelseväckande, öfvermodiga uppträdande der, torde vara temmeligen allmänt känt äfven nu för tiden. Inom Jakobstads lilla krets var han snart allmänt känd och fruktad, men sjöng han än först om flickorna i Jakobstad att de »likna tusenskönor, vackra blommor, bleka blad, men för resten hönor», och att »springer en så springer två, så springa de allihopa» (och »flickorna i Jakobstad likna spanska hönor Kacklar en, så kacklar två och kackla allihopa»,) så fick han snart se att de ej mera sprungo för honom, utan stodo rustade till ordstrid, med vapen liknande hans egna, såsom t. ex. då han antagande tonen af att säga en komplimang yttrade till Fröken Idman: »Edra ögon lysa som två dankar», och snabbt fick till svar: »ja sådana är det ju som man brukar tända upp för studenternr». Så blef man retad att vara qvick i svar. Choraei verser intresserade, de voro vid denna tid mest bitande och satiriska, ehuru väl en och annan, om hon var en vacker ung flicka, dervid äfven kunde få sig sagd en grannlåt. 3 Också min mor, en ej alldeles ung fru vid den tiden, fägnade sig smått åt att hon vid en stygg vers om sqvallrets vandringar från fru till fru, namngifna alla, hade blifvit, ehuru äfven namngifven, dock undantagen såsom den der icke hade befordrat sqvallrets fortkomst. Just under tiden för sin Jakobstadsvistelse började dock Choraeus inse att han mot sig retade menniskor och kände sig kanske ock qväst just på det fält han hittills ansett som sitt eget, och det 4 af dessa småstadsbor dem han 5 trott sig så vida öfverlägsen. Men med all sin förarglighet var han dock en så ovanlig företeelse, intresserade och satte så lif i staden, att hans allversamma qväden sedermera emottogos med kärlek 6 välvilja, ja 1 det rika 2 äfven 3 En sådan till Runebergs mor, som då var i sin bästa ungdom finnes anförd af Strömborg. — [Jfr BAI: 13. U. a.] 4 just 5 ansett 6 och