24 ännu något rådande seden, ville i sitt tal inblanda fransyska ord. Hos förälldrarna vistades nu, utom äldsta dottren som med sina barn hos dem haft sitt hem altsedan hon blifvit enka, äfven äldste sonens enka med sina barn, åtminstone tidtals, och yngsta dottren med man och barn, och icke långt ifrån prästgården bodde ännu en annan dotter, (gift med Professor W. Lagus) med man och barn, hvilka ofta, om ock ej beständigt, vistades hos föräldrarna. Nu då genom branden alla hade blifvit hemlösa, qvardröjde de äfven under vintern hos dem. (Äfven min mor hade efter förlusten af sin gård bosatt sig i kyrkbyn, den s. k. Pargas malm eller Magerstaden, liksom ock en och annan af öfriga slägtingar sökt sig bostad i nejden.) Den rörliga skaran af omkring tjugu barnbarn förde nu sitt stojande lif kring de gamla på prostgården, och hade fri rätt att bullra och husera af bästa förmåga. För de äldste af barnbarnen, med undantag af professor Laguses, hvilka som nyss nämndt ej bodde på prestgården, var Runeberg informator. Under sommarn förut hade han blifvit promoverad till philosofie Magister och Doktor, och stundom sprang nu herr 1 Doktorn i full lek i kapp med hela barnskaran. En dag då vädret icke tillät lekar i det fria, och barnskaran slagit sig ned i salen i öfra våningen af den s. k. nya byggningen, innanför hvilken farbror sjelf hade sitt arbetsrum, blef dock bullret utanför altför häftigt, så att slutligen gubben sjelf, som vanligen ej lät sig störas af barnens oväsende, nu dock öppnade sin dörr och frågade hvad som vore å färde. Kringkastandet af alla möjliga projektiler upphörde nu och Runeberg svarade (med en liten aktningsfull bugning) att man just hållit på med att utföra bataljen vid Navarino, (hvilken då låg hos en var i friskt minne). Halft leende, halft allversamt runkade den gamle på hufvudet och sade: »och du också, gamle karlen» och tillslöt sin dörr. Bombardemanget lär dock nu ha upphört, så att denna Navarino batalj blef utan resultat. En dag då Åbo tidning uthemtades till prästgården befanns deri af Runeberg verserne »till den ålderstigne». Farbror läste dem med rörelse och klara tårar stodo i hans ögon. När Runeberg sednare kom in, 2 tackade Farbror honom för verserne och sade sedan skämtande: »min käre Runeberg, du har skrifvit så vackra verser att alla unga flickor borde gifva dig en kyss för dem». Med litet blygsamt sänkt röst svarade Runeberg, att detta 3 skulle vara 1 Magistern 2 sade Far 3 dock