mycket mer än verserna förtjente. Farbror 1 hvars hörsel ej var rätt god missförstod honom, log och sade: »jaså, tycker du att det blefve altför mycket kyssav». (»Hvad den Rbg skrifver bra», yttrade någon sedan han lemnat rummet. »Ja hvad är det under om Farbror Rbg skrifver bra, han formerar ju också så goda pennor», inföll »stora Janne», en af disciplarne.) En annan tilldragelse som väl ej gällde Runeberg, men som vållade mycket löje vill jag omtala med anledning af Farbrors ej fullt goda hörsel, och hans vana att när han hört orätt, ha ytterst svårt att fatta att så skedt. Det var en vacker sommardag. Famillen var samlad på prästgården, och vi suto dels på trappan till nya byggningen, dels under den stora rönn som stod midt på gården. Ett par herrar kommo på besök åtföljda af husets svärson, professor W. Lagus, hvilken presenterade den ene som »Statssekreteraren Arnell». Att denne i många afseenden framstående, men i (sin) ekonomi2 icke lycklige man, för skuld rymt, 3 sedan kung Carl Johan oaktadt ett och annat handatag 4 tidigare ej nu mera velat gå in på att än engång rädda honom från ruin, kände troligen föga någon af de närvarande, liksom icke att han nu vistades i Åbo, och Farbror hörde af presentationen endast »sekter Arnell». Vänligt och artigt som vanligt, men utan någon skild uppmärksamhet sådan han väl eljest skulle egnat en så framstående personlighet som Arnell var, qvarstadnade Farbror på gården, der han mött sina gäster, samtalande med såväl den andre gästen från Åbo, som ock med »sekter Arnell», som han benämnde honom. Vid denna benämning höjde Lagus rösten och repeterade med tonvigt på första stafvelsen: »Statssekreteraren Arnell». Andra gången detta skedde svarade redan Farbror »Ja, ja, jag vet, jag vet», men utan att fatta, 5 det Lagus med stafvelsen »Stats» hade tillökat den af Farbror hörda titteln. En stund derefter då Arnell vände sig mot någon annan, sade Farbror till Lagus: »det tycks vara en instruerad 6 man, den der sekter Arnell». Statssekreteraren Arnell, upprepade åter Lagus, utan att kunna ingå i längre förklaringar då Arnell stod nära invid. »Ja ja, kära barn, jag vet, jag vet», blef enda resultatet af Lagi försök. En stund derefter råkade åter Arnell under samtalets gång att omnämna något som passerat då han var landshöfding på Gottland. Helt förbluffad som -skt afseende illa] och nu vistades ej hj med ett Stats hade ökat hvad Lagus sade menade karl .