29 skrifna, fortsattes sedan ej mera, finnas, men äro icke skäl att trycka. Elgskyttarne funnos ock påbörjade, men torde af hvad då var skrifvet icke mycket blivit upptaget i stycket sådant det nu existerar. Midt emot Kyrkstranden och skild derifrån endast af en liten vik ligger en vacker udde, benämnd Munkviken. Der kunde finnas i björkarnes stam, månget märke af Runebergs skrift, men på femtio år hafva de hunnit bortvexa, kanske ha björkarne huggits ned, liksom ock den i hasselbuskarna uthuggna lilla löfsal 1 och torfbänk, 2 med plats endast för en person, som han der ordnade och skänkte åt mig. (Länge, länge sedan utplånades af det stigande vattnet månget ord skrifvet i strandens våta sand då vattnet fallit ut.) Här bodde denna sommar min svåger och syster med deras lilla barn. En afton suto vi här under björkarne 3 ett litet sällskap, utan att bry oss om torpets enda ko som helt idylliskt betade ett stycke ifrån oss. Ingen fäste uppmärksamhet vid att den småningom kommit alt närmare, men vare sig att den fann betet klent, 4 eller eljest ville taga omsorg om hans hufvud, altnog, den närmade sig helt tyst bakom Runeberg 5 grep hastigt tag i 6 den halmhatt han hade på sig och åt helt beskedligt upp den. Också på vattnen häromkring ströfvade Runeberg ofta ensam i en liten båt. Stundom färdades ock flere af oss unga ikring i en större. Så minnes jag en midsommarnatt då vi i vårt öfverdåd roade oss med att vittja en af Erkebiskoppens fiskkrokar men sedan förlägna hvad vi borde göra med den sålunda tagna gösen, hängde Rbg den med snara vid nästa ref, bredvid en der äfven fången sittande gös. När farbror en följande dag vid middagsbordet omtalade det skälmstycke någon gjort honom, hade vi om vårt tilltag medvetne svårt att hålla god min för skratt. En annan gång sednare minnes jag honom på en båtfärd i storm då äfven i hans sjel rasade storm. Runeberg stod med hela sin höga smärta figur stödd mot masten och reciterade med djupt qval i anletet och rösten: »och lifdrabanten sade till kung Erik, och Erik och böj din själ i stormen inför herran, och böj din själ i stormen inför honom! Orden funno djup genklang i mitt hjerta och jag förstod den stormen. Dessa Nikanders ord hörde jag honom äfven engång sednare doft sjunga. 1 med 2 för enp 3 några 4 eller att den ville bereda rum kände en aning om att bereda plats för någon krans som kunde komma att med tiden pryda hans 5 och 6 hans