47 d. 19 december 1828, torde vara skäl att här afskrifva: »Min k. brorl Genom J. och J. J. har du väl redan fått veta att jag ej äger Senecas Tragedier, dem jag annars modu quoqunque skulle skaffat dig tillhanda. Denne auctor har jag länge efterfikat på våra bokauctioner, men alldrig kunnat öfverkomma honom. Troligen finnes han ej heller bland de få reliquier af boksamlingar, som här numera äro tillfinnandes. Med nöje skall jag se Ditt specimen fulländadt och dig dymedelst dokumenterad till den docentur Du tänker begära. För unge academici äro nu flere goda aspecter till fortkomst, dels till Lektorat vid vårt nya Gymnasium, dels till de lediga adjunkturerna vid Universitetet. Du måste således för allting laga att Du ju förr dess hellre blir färdig med Ditt opus, om hvilket jag redan apriori gör mig godt hopp. Vore jag Dig närmare skulle jag erbjuda Dig mina bona officia vid dess öfverseende , men pro presenti låter det väl ej göra sig. Jag har af Lagus fått underrättelse om Din närvarande ekonomiska ställning som skall vara god nog, och den Du väl så begagnar tills Du kan komma att stå på egen botten. Man studerar i så mycket mer lugn när man 1 fri från tryckande näringsomsorger och behof får tänka på sina litterära yrken. Då ni nu får i H:fors så många tidningar, så kunde Du väl äfven framdeles occupera Dig med redaktionen af någon deribland, och sålunda få Dig en biförtjenst om annars de annoncerade företagen komma att bära sig?» Efter några noticer om sina barnbarn Rbgs fordna lärjungar slutar brefvet med: »Lycka till god helg! Min hustru ber hälsa Dig. Alltid Din gode vän J. Tengström.») Med öfversättandet af Serviska folksånger sysselsatte sig nu Rbg ock stundom. Ofta då vi tillsammans funderade härpå, var jag i tillfälle att beundra den fyndighet med hvilken han fann det rätta ordet eller möjligheten att återge en mening som synts nästan omöjlig att med full trohet öfverflytta. Runeberg började nu ock småningom att tänka på utgifvande af sina dikter och enligt den tidens sed, anmälte han dem till prenumeration. En dag då han gått in på Wasenii boklåda, träffade det sig så att han kom att med en äldre der stående herre, tillsammans betrakta något planschverk, hvaröfver de derigenom kommo att med hvarandra vexla några ord. Nu ernade den fremmande bege sig bort, men yttrade i det samma till boklådans förste kontorist: »det är sannt, jag skulle ju ock betala prenume- 1 är