52 sökt i sällskapslifvet än de flesta af vårt närmaste umgänge. Var och förblef dock så länge vi bodde i H:fors den som närmast räknade af Rbgs kamrater. En annan firma tillhörande Runebergs närmaste och i följe deraf vår1 krets var »Ahlstubbe och Backman.» Den sednare icke hvarken poet eller ens versmakare. I allmänhet icke utmärkande sig hvarken genom blixtrande snille eller någon framstående egentligen stor sida, men alltid jemn glad och treflig i umgänget. Blef slutligen föreståndare för det af Runeberg, Nervander, A. Laurell m. fl. anlaggda privat Lyceum, som ännu florerar i H:fors. Ahlstubbe, godsint och ända till öfverdrift tålsam mot kamrater, ehuru väl han sades väl kunna hålla andra på afstånd, fetlagd och älskande att låta dagen gå som den kom, vänfast och hjertlig, litet sentimental, god talare, skref vers när det så föll sig, och för resten ideligt ett mål för alt skämt. (Då han engång var sjuk påstod hans värdinna att han hade »fel på istret» hvilket sedan gaf ämne till mycket skämt på hans räkning.) Från pojkåren hade han varit Runebergs vän, skolkamrat och tidtals bolagist. Nu syntes mig att kamraterna ibland jemnt af voro stygga emot honom. Så t. ex. då Ahlstubbe hade genom någon händelse förlorat sin fars porträtt och sörjde deröfver, så kunde de andra spefåglarne mången gång, när de sågo »Stubben», som han benämndes, öfverlemna sig åt glädtighet och finna sig road, sakta hviska till honom: »Ahlstubbe, hurudan son är du som tappat din fars porträtt» och då visste de att »Stubben» för en lång stund var från kuraget. En gång. hade han dock verkligen blifvit ond, då under Runebergs tidigare studentår, den sednare lofvat klippa hans hår, en på den tiden vanlig väntjenst kamrater emellan, men Rbg afskalade halfva hufvudet ända invid roten och lemnade resten oklippt, hvarpå han bad Ahlstubbe se sig i spegeln. Med all sin godsinthet blef dock Stubben denna gång ond. Han måste nu sitta inne några veckor tills peruken återvuxit, hvarpå dock läsningen som eljest sköttes efter beqvämlighet, icke förlorade. När koleran första gången bröt ut i H:fors och farsotens härjningar på förhand väckte stor förskräckelse, då gingo Ahlstubbe, Backman och troligen andra studenter, dem jag ej kände, till Koleralasaretten och fungerade där som sjukskötare. Ingen af dem blef smittad. Från flere orter der sjukdomen utbröt, gjordes anhållan om läkare från H:fors, men fanns slutligen ingen att sända. Ahlstubbe sändes ner till Mäntsälä, såsom varande åtminstone van sjukskötare, och hade god lycka med sig både uti att mota sjukdomens härjningar och att vinna folkets förtroende, 1 närmaste