I anledning af ryktet om Carl Backmans död. Jag satt allena, ingen oro drömde Mitt lätta hjerta om, Då kom ett bud som mina sorger gömde, Ditt dödsbud kom. Från dina planer, från din verkstad viken I början af din dag, Du bröt vårt hopp, du gaf åt mekaniken Ett dunderslag. Ack, byggt af dig skall ej ett nautiskt under Förkunna mer ditt lof, Din slup med bom fick stapel blott och grunder Men icke skrof. Försvunnen är med dig i mörka jorden Din jättesåg också, Med stål till egg, med fjellarna i norden Att bita på. Hur ofta hörde jag dig ej förtälja Hur du till sågad sten Förvandla skulle våra berg och sälja Palatser sen. Och skeppa ut kring jordens alla kanter Ditt timmer af granit, Och hemta laddningar af diamanter Tillbaka hit. Din flöjt har tystnat och din pensel hvilar Och stum din kammar’ är; Ack, ingen hamrar mer, och ingen filar Och slipar der. Blott någon gång när dystra stjernor blänka På rutan af ditt rum, Syns kammarmekaniken der som enka Bestört och stum. Hon spritter upp vid hvarje flägt som röres, Vid hvarje stormens il, Och lyss om ej ett ljud från himlen höres — Utaf din fil.