73 Lars Stenbäck var ännu en yngling nyss blefven student vid 1 denna tid, och hördeicke till det nämnda sällskapet. Stenbäck var jemte sin äldre bror i pension hos min snart derefter afledne svåger, Prof. Bergbom. (Att han skref vers måtte man vetat, men den verklige skalden anade naturligtvis då ännu ingen, i den späde bleke ynglingen med det milda behagliga tycket.) Seden inom vår krets tillät som sagt icke gerna att en julklapp insändes utan vers och alla som 2 sjelfve voro orimlige, d. v. s. icke rimmande hjelptes vanligen af de rimmande. Så hade syster Carolina af Stenbäck som då bodde i huset, begärt en vers på en mångfärgad halsprydnad åt mig, en s. k. Zefyr. Den vers han 3 då skref, vill jag här afskrifva, efter den till författare hade Stenbäck. Grannlåterne må stå för pojkens räkning. Jag kommer från Zefyrens gyllne land Der hvita elfvor vandra hand i hand De blicka ner ifrån sitt stjernehus Och sväfva ofta hit till jordens grus. Men när de se en härlig jungfrubild Inför sig stå, så helig och så mild Med ögat strålande af fröjd och hopp Och själen mystisk svällande högt opp Af ungdoms lust och äkta nordiskt blod Af ljuf förtjusnings frid och lefnadsmod, Då fröjdas de och dansa glädtigt kring Och slå sen om den hulda flickan ring. Hvad varma kyssar de åt henne ge! O, hur de smeka henne, hur de le! Och uti örat hviska tyst de små Så sköna sagor från sin himmel blå. Men i sin glädje hastigt väfva de En jordisk prydnad och åt henne ge Och skrifva skrattande då öfver den: En julklapp åt Fredrique vår goda vän! En obetydlig ordlek af Rbg, faller mig i minnet. Finska Gardes bataljonen hade ej längesedan till chef erhållit general Wendt. Runeberg yttrade då att Gardets lösen numera vore: »Alt förvändt» (allt för Wendt) Ordleken omtaltes, men vanan vid att Nervander ofta yttrade roliga sådana vållade att äfven nu denna 1 tiden 2 ej sjelfva fingo ihop en bit vers ej voro rimmare, altså orimlige 3 Stenbäck