79 roande1 stycket ur St. Posten. Troligen gjorde det väl äfven Lindeberg stor fägnad att få en oförmodad bundsförvandt från Finland. I någon slags personlig bekantskap till Lindeberg stod Runeberg aldrig. Dahlgren deremot sände, sedan en mängd år förflutit, ett antal af sina arbeten till Runeberg. Vid deras ankomst träffade vi ha en gäst hos oss. Till henne sade Runeberg skämtande: Vet du, hvad sådant här heter, jo, det kallas glödande kol. (obehöfligt måtte väl vara att erinra om bibelns ord om att samla glödande kol på sin fiendes hufvud, dock nämner jag det emedan jag någonstädes sett Rbgs här fällda ord citerade och missförstådda.) Emellertid tror jag att, tyvärr, äfven nu som vanligt, Runeberg icke kom sig till att skrifva ett tacksägelsebref till Dahlgren, ty att skrifva bref, det var och förblef för honom en nära oöfvervinnelig motighet. Men äfven mot v. Beskow var Runeberg uppretad för den Lindebergska hetsjagten, och så blef hans prisbelönta poem »Sverges anor» i sin tur mål för Rbgs skonslösa behandling, och obarmhertiga drift med de svagheter i dikten, dem väl Runeberg 2 föga eljest skulle hafva tagit sig före att framhålla. Huru, då Runeberg många år sednare, var rest till Stockholm, Beskow der med den utmärktaste älskvärdhet bemötte Runeberg, och huru de nu knöto ett band af ömsesidig aktning och vänskap, samt öfverenskommo om en brefvexling hvilken åtminstone skulle skötas af Beskow hvarje nyårsdag, af Rbg, den 1 maj, presternes nyårsdag, har blifvit berättat (flerestens. Behöfver derför ej här repeteras). Runebergs bref måste dock vanligast till ingress få ett urskuldande för försummadt iakttagande af öfverenskommen dag, men ehuru plågad af dessa brefs skrifvande liksom af alla andra, skref dock Runeberg alltid slutligen, om än ofta sent, sitt årsb ef, och ännu sedan han blef urståndsatt att skrifva sjelf, fortsattes korrespondensen så länge v. Beskow var i lifvet, medelst användande af mig som handsekter. Något som vållade bryderi åt åtskillige personer, isynnerhet i Sverge, var den beundran Runeberg egnade Almqvist. Att han ej uppskattade kraftpoeterna inom svenska vitterheten, ansåg man bero af hans brist på förmåga att kunna 3 förstå och fatta deras värde, man antog att han icke kunde fatta annat än det lilla, det lugna och sansade, men nu, huru ville man förklara att han beundrade den fantastiske, af mången som halft förryckt ansedde Almqvist? Ja, detta var oförklarligt. Att han studerade 1 poemet 2 eljest skulle med mindre skärpa kriticerat 3 uppskatta