8O den lugne, sansade, nästan förnäme Goethe ansågs deremot som gifvet och tycktes ännu vara trodt, emedan man ofta nog ser sådant anfördt. Att Runeberg alldrig studerade Goethe tror jag mig tryggt våga påstå, ja att han icke läst på långt när alla dennes verk. (Bland dem skattade han högst Herman och Dorothea, tror jag mig kunna, utan att misstaga mig, säga. Med Ephigenia hörde jag honom yttra sig vara icke tillfredställd. Detta var längesen och hans skäl dertill minnes jag ej mera.) Han läste visserligen åtskilliga af dem, när de just råkade falla honom i händerne, men detta temmeligen tillfälligtvis, och jag tror mig med temmelig visshet kunna försäkra, att han, sedan flyttningen till Borgå, af Goethe icke läst annat än en gång tillfälligtvis Werther och kanske Wilhelm Meister. Jag minns ock att jag nån gång föreslog att man ju pliktskyldigast borde1 köpa Goethes verk, och nu ändå engång återläsa dem, men fann hos Rbg visst intet intresse för saken, hvarföre sådant ej heller blef verkställdt. Ännu ser man stundom framkastas uttryck af förundran öfver att Runeberg kunde beundra Almqvist, med hvilken han ju dock ej hade någon likhet i känslor och idéer. Mig synes den saken ganska enkel. Runeberg beundrade Almqvist emedan denne var beundransvärd, och Runeberg hade ögon och förmåga att se det sköna öfverallt hvar det fanns, och icke endast der det öfverensstämde med hans egen natur. Men deremot beundrade han als icke författare af endast det skäl att de möjligen allmänt beundrades. Häfning, affektation, osanning, uppskrufning af fantasin eller dess orenhet, och »pösande»2 öfverlägsenhet af författare, hvilkas egen oförmåga att se det sanna och sköna, var enda orsaken till att de anse sig sjelfva oöfverträfflige, och ofta derigenom lyckas att äfven imponera på andra, sådant alt bländade honom alldrig. Men det sannt sköna anslog honom alltid, och lika om det uppenbarade sig 3 i en blomma eller 4 i thordönet, i vildens enkla sång, eller i civilisationens mest prydliga verk. Detta erinrar mig om ett litet drag af honom. I Lamartines Resa i OÖrienten 5 berättar denne om en skaldetäflan emellan honom sjelf och någon oriental, en arab om jag rätt minnes. Runeberg ansåg Arabens vers ehuru i prosa öfversättning så mångfalldigt vackrare och mera sannt poetisk än Lamartines och 6 belog den nedlåtande välvilja med hvilken fransmannen sänker sig till att finna österländningens vers rätt passabel för en sådan ociviliserad person. 1 förskaffa sig 2 med en inbillad 3 som 4 som 5 förekommer 6 hade